Om välgörenhet under medeltiden.
I. Den äldre tiden. De andliga riddareordnarne.
Af
Hans Hildebrand.
För sex år sedan meddelade jag i denna tidskrift några
»Anteckningar ur medeltidens hvardagslif», hvilka hufvudsakligen
framlade exempel på nöd och vådor, för hvilka medeltidens
menniskor voro utsatta. Arten af de källor, som jag använde och
angaf, gjorde det icke möjligt att framhålla några ljusare sidor;
hvardagslifvets lycka ger sällan anledning till uppteckning.
Som en motbild till dessa tidigare anteckningar vill jag här
meddela några upplysningar om den välgörenhet, med hvilken
man under medeltiden sökte afhjelpa det mångenstädes, stundom
under mycket svåra former uppenbarade eländet. Det är
förnämligast de svenska förhållandena, som jag vill uppmärksamma,
men då det är angeläget att framhålla dem i deras rätta
belysning, har jag funnit det nödigt att lemna en öfverblick af
förhållandena i utlandet. Uppmärksamheten der har i senare
tid varit i synnerlig grad egnad åt utvecklingen af den kristliga
välgörenheten under medeltiden. Exempelvis må anföras, att
professor Alberdingk Thijm i Leiden år 1882 erhöll ett pris af
k. Vetenskapsakademien i Bruxelles för en vidlyftig afhandling:
De Gestichten van liefdadigheid in België van Karel den groote
tot aan de XVI:e eeuw. Förlidet år utgaf d:r Uhlhorn i Loccum
ett mycket förtjenstfullt arbete öfver Die christliche
Liebesthätigkeit im Mittelalter. Ett tredje arbete, Ratzingers Geschichte der
kirchlichen Armenpflege, likaledes med loford omtaladt, har jag
ej haft tillfälle se.
