Såsom omfattande kärlekens religion måste kristenheten med ifver vinnlägga sig om allt, hvarmed den lidande nästans nöd kunde afhjelpas. Förhållandena inom den äldsta kristna kyrkan lemna vi här å sidan, för att sysselsätta oss med medeltidens, under hvilken kyrkan, rik på menskliga tillsatser, visade sig underkastad de vexlingar, som tillkomma allt menskligt. Att icke hålla på sitt eget ansågs från början vara den kristnes pligt och kyrkan riktades tidigt genom gåfvor; kyrkans egendom betecknades af en tidig författare som »de troendes skänker, syndernas lösepenning, de fattiges arfvelott». Under tidernas utveckling funno dock de mäktige inom kyrkan, att hennes egendom kunde användas på mångahanda andra sätt än till de nödstäldes lisande. Derför blefvo dessa dock icke utan hjelp, ty kyrkans män förstodo att inskärpa hos allmänheten den makt att borttaga synder, som allmosor egde. På Karl den stores tid sade Alcuin: »hafva vi guldet kärt, så låtom oss sända det före oss till himmelen, der det skall blifva åt oss bevaradt». När kyrkans ställning i en verld, som ännu icke var genomträngd af kristendomens anda och som mot det kristliga väsendet alltför ofta reste sig i trots, föranledde införandet af ett botreglemente så detaljeradt, att hvar förbrytelse fick sin bestämda, stundom ganska långvariga botgöringstid, under hvilken man särskildt var förpligtad till fastor, beredde man de felande möjligheten att minska bottiden genom allmosor. En för stiftet Reims utfärdad botordning innehåller en fullständig aflösningstaxa: en dags botgöring kunde ersättas genom läsning af 50 psalmer, en veckas med 300 (en rabatt på 50!), en månads med 1,200 (en rabatt på 300—350!); den, som ej kände psalmerna, kunde gifva de fattiga allmosor till en pennings värde för dagen, hvarjemte man två dagar i veckan måste delvis fasta. Talet om rabatt vid handel en gros får dock ej tagas rätt och slätt som en anklagelse mot kyrkan att förvända kristendomens bud, ty dels förutsatte kyrkan att denna psalmläsning och dessa allmosor skulle hafva sin grund ett botfärdigt sinnelag, dels ville man så mycket möjligt var förkorta den tid, under hvilken den till bot dömde var utesluten från kyrkans gemenskap. Men dermed kunde man dock ej hos den stora allmänheten utrota den krassare uppfattningen. En rik engelsman, som år 747 hade blifvit dömd till botgöring, anhöll att derifrån befrias, emedan han hade gifvit så många
Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/438
Den här sidan har korrekturlästs
104
HANS HILDEBRAND.
