allmosor, att de kunde räcka till borttagande af alla hans synder, äfven om han lefde i 300 år. För öfrigt blef under den karolingiska perioden icke blott de i undantagsfall, i händelse af brott mot kyrkan, förekommande allmosorna, utan ock de för normala förhållanden beräknade allmosorna reglementerade.
Från år 765 hafva vi det första bestämda påbudet, att hvar man skulle af sin egendom erlägga tionde, till fromma för kyrkan och de fattige: efter en hungertid hade man detta år fått en ymnig skörd, och Pippin påböd tionden (till hvars erläggande kyrkan redan tidigare hade manat), som ett bevis på tacksamhet. Tionden blef dock en parodi på kristliga barmhertighetsverk: i stället för den frivilliga kärlekens skänk en befald och till sitt belopp faststäld afgift, som man i allmänhet knotande erlade. Då Karl den store skulle ordna de kyrkliga förhållandena i de kufvade och i yttre måtta till kristendomen omvända saksarnes land, manade Alcuin till försigtighet vid utkräfvandet af tionden: de som voro födda och fostrade i kyrkans sköte fördraga ej gerna att gifva tionde af all egendom, för de nyomvände måste budet om tionde blifva ett allt för hårdt tal. Karl den store nöjde sig emellertid icke med att fordra tionde. Han ålade alla jordegare att sörja för sina underlydandes behof och förböd dem, att i tider af nöd oskäligt uppdrifva prisen för lifsmedel. De som innehade kronogods eller förläningar af kronan eller kyrkan förpligtades till fattigunderhåll genom ännu mera detaljerade föreskrifter. I tider af nöd pålades rent af en fattigskatt. Särskildt skulle de andlige föregå med goda exempel. I en förordning af år 802, i hvilken allt folket uppmanas till kärlek mot nästan, till gästfrihet mot främlingar, till vård af sjuka, till barmhertighet mot fångar, ålägges det hvarje prest att fyra gånger om året, lördagen före palmsöndagen, pingstaftonen, den tredje lördagen i årets sjunde månad och lördagen före jul, utdela allmosor offentligen, med glädje och efter förmåga: Gud frågade ej efter myckenheten, utan efter sinnelaget.
Inom den tidigare kyrkan var det biskopen, som sjelf och genom sina diakoner utdelade allmosor. Under Karl den store blef vården af de fattige ett verk af blandad politisk och kyrklig natur, och ansåg han sig genom sina förordningar hafva uträttat så mycket, att han kunde förbjuda allt tiggeri. Ej ens
