medgifvit rätt och slätt borttagandet af en under hans inseende stående stiftelse. Vi måste antaga, att hospitalet blifvit flyttadt, men hvart? Väl fanns under medeltiden ett hospital å holmen mellan Clarastranden och den egentliga staden, men detta, det s. k. Helgeandshuset, har tillkommit först efter k. Magnus ladulås’ tid. Vi torde dessutom böra tänka oss platsen för ett spetälskehus vald längre bort.
De utländska xenodochierna lågo i städer och ute på landet, i synnerhet invid de mer trafikerade vägarne.
När under den karolingiska tiden, efter hvarjehanda missförhållanden, de kyrkliga angelägenheterna ordnades, fann man det nödigt att på ett alldeles särskildt sätt sörja för barmhertighetens utöfvande. Som man ej kunde lita på, att folkets sinnen voro så genomträngda af kristendomens anda, att välgörenheten var en normal dygd, och som derjemte församlingsväsendet ej var så ordnadt, att välgörenheten kunde blifva en kommunal angelägenhet, måste man, såsom redan blifvit sagdt, för densamma göra särskilda inrättningar.
Det reformerade klosterväsendet tog hospitalsfrågan om hand. Hvart kloster hade sitt sjukhus afsedt för klosterfolket, men åtminstone större kloster hade derjemte sitt hospitium och sitt hospitale pauperum, äfven kalladt eleemosynaria. För de vägfarande under en tid, då värdshusen voro få, utgjorde klostren välbehöfliga tillflyktsorter, för rika och för fattiga eller, såsom man fordom i detta fall uttryckte sig, för de ridande och gående. Hospitalet var afsedt för de förre och var, när allt var på bästa sätt ordnadt, deladt i tre rum, en matsal i midten, sofrum för män och för qvinnor i båda ändarna. Befolkningen i hospitalet vexlade allt efter tilloppet af resande. I hospitiet deremot fanns en ständig uppsättning af fattiga, vanligen tolf, som der hade sitt ständiga underhåll, der intogs derjemte som vexlande befolkning alla medellösa, som under sin vandring genom landet önskade trygg hvila för natten och lindrande af hunger och törst. Den ordinarie födan var ett bröd, som lemnades den ankommande; vid bortgåendet på morgonen fick han ett halft bröd till vägkost.
Skyldigheten för klosterstiftelserna att på detta sätt gifva hjelp och öfva gästfrihet hade så inträngt i det allmänna medvetandet, att när på 800-talet kraf framstäldes, att de vid samma
