Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/442

Den här sidan har korrekturlästs
108
HANS HILDEBRAND.

kyrka tjenstgörande prestmännen skulle föra ett gemensamhetslif, i gemensam klosterlig bostad, efter en bestämd regel, blef det af detta en gifven följd, att »stiftet» liksom klostret skulle särskildt vinnlägga sig om välgörenhet.

Under den senare delen af 1000-talet uppenbarade sig inom den vesterländska kristenheten en kraftig väckelse. Den mest framstående af dennas följder voro korstågen, en annan var reformen af klosterväsendet. Härtill anknöt sig en tredje, som uppenbarade sig hos män och qvinnor, hvilka icke kunde inlåta sig på något så vidlyftigt och kostsamt som korståg, och som, utan att vilja underkasta sig en formlig ordensregel, önskade visa sitt fromma nit genom att offra tid och krafter åt Guds tjenst. Klostren hade tidigare hållit sig strängt skilda från den yttre verlden, men klosterfolket måste då utföra hvarjehanda arbeten, som icke voro af andlig natur. Nu anslöto sig till klostren skaror af lekmän och qvinnor, kallade konverser. De förrättade de yttre gerningarna, lefde efter någon lindrigare regel, utan att uppgifva sitt lekmannastånd, och fingo komma i åtnjutande af klostrens andliga förmåner. Man kunde, enligt en samtida uppgift, få se grefvar arbeta i klostrets kök eller vakta dess svin. Bland andra uppgifter, som vid denna tid lemnades dessa konverser, förekom äfven tjensten i de med klostren sammanhängande hospitalen. Småningom afskildes dessa på flere ställen och anförtroddes helt åt lekmän.

Under sådana förhållanden uppkommo korstågen, med ökade behof i det fjärran liggande landet, med fiendtlig befolkning, af barmhertighet mot alla, af omsorgsfull vård af fattiga och sjuka. Riddareväsendet innebar visserligen en förpligtelse att taga sig af alla värnlösa, men icke alla riddare gjorde det, och under de ständiga fejderna måste de alltför ofta mera egna sig åt att slå sår än att hela dem.

Ömmande för de kristnas nöd i det heliga landet, hade en köpman i Amalfi redan före det första korståget i Jerusalem anlagt ett betydande hospital, hvilket någon tid derefter fick namn efter Johannis döparen, hvars kyrka låg närheten af en hospitalets byggnad. Sedan Jerusalem hade blifvit intaget af de kristna, ingingo många korsfarare i det broderskap, som skötte hospitalet, och för detta upprättades en noggrant formulerad regel, som af hvar broder kräfde försakandet af all enskild egendom,