samt derjemte lydnad och kyskhet. Hvar broder var förbunden att utföra äfven de ringaste tjenster. Derför beböfde riddaren, som hade inträdt i broderskapet, icke alldeles lägga å sidan krigiska idrotter, ty det hörde äfven till Johanniternas eller Hospitaliternas uppgift att försvara pilgrimerna under deras färder till och från Jerusalem. Den benägenhet att öfvergifva den ursprungliga strängheten, som uppenbarat sig hos de flesta ordnar, saknades emellertid icke hos Johanniterna, hvilka småningom delades i tre grupper, riddare, klerker och tjenande bröder, hvilka senare fingo öfvertaga det lägre arbetet inom klostret och hospitalet. Riddarne fingo derigenom tillfälle att egna sin uppmärksamhet åt de yttre förhållandena. De voro på väg att bilda en egen stat i norra Palestina, men de kristnas välde inom det heliga landet bröts, och Johanniterna flyttade derefter till Cypern; sedermera upprättades deras stat på Rhodus, till sist på Malta[1].
Äfven den tyska orden bildades under korsfärderna i det heliga landet, mot slutet af 1100-talet. Dess första uppgift var att vårda sjuka, och i ordens stiftande deltogo köpmän. Men äfven här upphörde hospitalsvården att vara det enda syftet; medlemmarne delades i riddare och tjenande bröder, som egnade sig åt de sjukes vård; något senare tillkom en tredje klass, den presterliga. Jemte sjukvård idkades i ganska vidsträckt mått välgörenhet mot fattiga. Af brödet, som bakades för ordens räkning, skulle en tiondedel lemnas åt de fattiga. När en ordensbroder afled, bortskänktes hans bästa klädnad och under de fyratio dagarne efter dödsfallet lemnades all mat och dryck, som skulle hafva kommit den döde till del, derest han hade stannat i lifvet, åt de fattiga. Tidigt (alltifrån 1197) upplätos åt denna orden hospital i Europa, mången gång sådana som visat sig vara illa skötta, och som man hoppades skulle genom ordens mellankomst bringas i god ordning. År 1227 började orden flytta till det preussiska landet, hvarest den kristna kyrkan hade att utstå hvarjehanda nöd genom den hedniska
- ↑ Ännu mer egnade sig tempelherrarne åt verldsliga värf. Äfven de utgingo från det Amalfitiska hospitalet. Der hade nämligen åtta franska riddare inträdt, hvilka uteslutande egnade sig åt krigiskt skydd för pilgrimer och i allmänhet åt kampen mot de otrogna. Som den rol de spelade med afseende på utöfvande af barmhertighet är ytterst ringa, böra de här ej omtalas annat än i i förbigående.
