befolkningens ovilja och obändighet. I dessa nordliga trakter hade förut riddare slutit sig samman i ordenssamfund, för att med kraft bekämpa hedningarne. Dessa samfund (t. ex. svärdsbrödernas i Lifland) gingo upp i tyska orden och skaffade denna vidgadt välde. Ehuru man fortfarande underhöll hospital, måste orden i dessa trakter i väsentlig mån egna sig åt politisk verksamhet, för att styra det land de eröfrade, öfver hvilket redan kejsar Fredrik II hade lemnat dem suveräna rättigheter. Så länge Acco i Palestina befann sig i de kristnes händer, bodde högmästaren, ordens öfverste ledare, derstädes. I Tyskland var han representerad af den s. k. tyske mästaren, i Preussen af en landmästare, i Lifland af en härmästare. Från Acco flyttades sedermera ordens hufvudsäte först till Venedig, dernäst till Marienburg i Preussen. Det område, inom hvilket orden hade något att säga, indelades i distrikt, som förestodos af komturer.
I Sverige hade den tyska orden erhållit besittningar inom Södertörn. Hufvudgården var Årsta, hvarest en ordenskomtur bodde. År 1467 såldes alla de svenska godsen till hr Erik Axelsson (Tott). Om någon ordens verksamhet inom vårt land i barmhertighetens tjenst har jag ej funnit några upplysningar.
Om tempelherrarne funnits i Norden vill jag lemna osagdt. För deras tillvara der har man anfört tvänne påfliga skrifvelser. I den ena, af år 1216, underrättas erkebiskopen af Lund, hans lydbiskopar m. fl. samt mästarne för tempelherrarne och johanniterna, att alla kloster skulle under tre års tid lemna tjugondedelen af sina inkomster till en helgelandshjelp. Två klerker och två bröder af de nämnda två ordnarne skulle fara igenom det område, som i andligt hänseende lydde under erkebiskopen af Lund — således Danmark och Sverige — för att insamla afgifterna. Den andra, af år 1308, föreskrifver, att alla tempelherrar i Sverige, Norge och Danmark skulle fängslas och deras gods indragas. Svårligen innehålla dock dessa bref fullgiltiga bevis för tempelherreordens förekomst i Norden. I båda fallen hafva vi att göra med förordningar, som gälde hela den europeiska kristenheten, och vi kunna lätt tänka oss, att man i det påfliga kansliet utfärdade lika lydande befallningar till alla kyrkliga områden, utan att så noga taga reda på, huruvida dessa befallningar kunde allestädes i fullt mått tillämpas. Om för
