öfrigt tempelherrar funnits här, hafva de inom välgörenhetens område ej lemnat spår efter sig.
Detta hafva deremot Johanniterna gjort.
I Danmark funnos ej mindre än sju Johanniterkloster, af hvilka det å Antvorskov på Seland var det förnämsta. Af de öfriga sex fanns ett i staden Lund, men om detta sakna vi nästan fullständigt upplysningar.
I Sverige uppträda Johanniterna före år 1186. Enligt en påflig skrifvelse hade biskop Vilhelm i Strengnäs, en man, hvars stora nit i kyrkans tjenst blifvit särskildt framhållet af påfven Alexander III, åt Johanniterna öfverlåtit kyrkan i Tuna, hvarest den hel. Eskils ben förvarades; när detta skedde, måste deras kloster redan hafva varit anlagdt. Biskop Vilhelms åtgärd stadfästes af erkebiskop Stefan; som denne afled år 1185, är den nyss angifna tidsgränsen för ordens första uppträdande berättigad. För stiftelsen intresserade sig, enligt samma skrifvelses vittnesbörd, så väl k. Knut Eriksson som jarlen Birger Brosa.
Dessvärre ega vi om ordens verksamhet i Sverige icke så fullständiga uppgifter som önskligt vore. Hospitalet omtalas redan i brefvet af år 1231, och att brödernas förnämsta uppgift var att underhålla hospitalet framgår deraf, att i lagmannen Birger Perssons båda testamenten uppräknas Johanniterhuset i Eskilstuna icke bland klosterstiftelserna, utan bland hospitalen, och främst bland dessa. Att ordens intresse för hospitalsväsendet ej under fortgången af medeltiden förslappades, framgår deraf, att en filial anlades på Öland år 1469, till hvilken k. Kristiern I skänkte kronans kyrka i Köping, hvarest ett hus för orden skulle uppföras. Denna stiftelse har dock ej lemnat spår efter sig i mer än två skrifvelser, båda från det nämnda året, och har väl således ej fått någon varaktighet. Deremot öfverlemnades år 1480 af riksrådet kronans hospital i Uknabäck eller Kronobäck (inom Mönsterås socken i Kalmar län) åt Johanniterna.
Föreståndaren för stamhuset i Eskilstuna kallades prior. Utom honom nämnes ingen annan tjensteman än provisoren eller sysslomannen. Om bröderna voro delade i olika klasser, riddare, klerker, tjenare, kan jag ej uppgifva, men så mycket är visst, att priorn ansågs böra vara en klerk, men att ett undantag var af Strengnäsbiskopen Ivar beviljadt år 1307. Den dåvarande priorn Arnold (som i sitt sigill för en lilja mellan två foglar —
