således ej ett ordensvapen) var således en lekman, antagligen en riddare. Svenske riddare inträdde i »huset», t. ex. år 1360 hrr Lars Magnusson och Anund Sture (af samma slägt som hr Sten Sture d. ä.). Denne senare prisas redan omkring 30 år tidigare för sin tjenstvillighet mot kyrkans män. Urkundsamlingen i Riksarkivet innehåller många skrifvelser, som tala om broder- och systerskap i Johanniternas orden, men i brödraklostret i Eskilstuna funnos inga nunnor, och de bröder, som i dessa broderskapsbref omtalas, voro icke riktiga munkar. De lefde ute i verlden som lekmän, men hade genom gåfvor, vanligen af jordagods, förvärfvat sig andel i alla klostrets andliga förmåner, beviljade »hitom och bortom» hafvet, och dessa förmåner voro icke obetydliga: afkortning af ålagd bot, rättighet till kristen begrafning, äfven om interdikt var påbudet, o. s. v. Dessa ordens vänner och hjelpare kunde dock till sist hamna hos orden, men icke i brödrahuset, utan i hospitalet, hvilket, efter medeltidssed, var på samma gång sjukhus och försörjningsanstalt. En donator, en borgare, gick in i hospitalet för att der tillbringa sina sista dagar, men ville icke underkasta sig någon knapp kost: han förbehöll sig uttryckligen att få samma mat som priorn och klosterbröderna.
Om den drägt, som våra Johanniter buro, lemnas inga upplysningar, utom den, att de (på manteln) buro ett kors. Johanniterkorset är en teknisk term, betecknande ett kors, hvars fyra armar äro lika hvarandra, inåt mycket smala, men tilltagande i bredd mot ändarna, som äro klufna i två spetsar. De svenska Johanniterna synas dock haft ett annat kors, ett s. k. patriarkalkors, med två tvärarmar, den öfre kortare än den nedre.
