Om högsättning i skepp under vikingatiden.[1]
Af
Oscar Montelius.
Vi minnas nog litet hvar, huru Tegnér i sin Frithiofs saga
berättar, att
— — — — — »Sote på kusten af Bretland
lefvande satt sig med skepp och med gods i sin murade grafhög»,
och att Thorsten Vikingsson, Frithiofs fader, i högens dystra inre kämpade en hård kamp med den högsatte höfdingen. Striden gälde den af Völund smidda och af Sote röfvade guldarmringen, »af smycken ypperst i Norden», den ring, som Frithiof sedan skänkte till Ingeborg, och som, då han återfann den på Balders arm, vållade Baldersbålet.
Den högsättningen hör väl till diktens verld, men månget ojäfvigt vitne intygar, att högsättning i skepp verkligen förekommit, och ej sällan förekommit, under vikingatiden. Vi skola först lyssna till de vitnesbörd om denna egendomliga sed, som de ungefär samtidiga berättelserna lemna, och sedan betrakta de märkliga, i våra dagar gjorda fynd, som bekräfta riktigheten af dessa berättelser.
I det 24:de och följande kapitlen af Håkan den godes saga skildrar Snorre Sturlesson den strid, i hvilken konung Håkan år 954 besegrade Erik Blodyxes och Gunnhilds söner. På Håkans sida stupade Egil Ullsärk och många med honom. Efter vunnen seger lät »konung Håkan de af Erikssönernas skepp, som lågo
- ↑ I hufvudsak öfverensstämmer denna uppsats med det föredrag, som författaren höll vid Svenska Fornminnesföreningens årsmöte den 27 februari 1885.
