land, antände det och den derpå hvilande höfdingen samt uppkastade en hög öfver qvarlefvorna från bålet. Någon gång lät man emellertid skeppet med dess last af döde män drifva lågande till sjös. Våra nordiska häfdaböcker hafva förvarat minnet af båda sätten.
Så förtäljer Saxo[1], att, sedan konung Harald Hildetand stupat i Bråvalla-slaget, den segrande Sigurd Ring lät bränna honom jemte hans förgylda skepp på ett väldigt bål.
Redan den prosaiska Eddan har en berättelse om dylik likfärd. Den döde är der ingen mer eller mindre än Balder. Då han fallit, togo asarne hans lik, heter det i Gylfaginning (kap. 49), »och förde det till sjön. Balders skepp hette Ringhorne; det var det största af alla skepp. Gudarne ville draga det ut för att bränna hans lik derpå, men skeppet gick ej af stället. Man sände då bud till Jötunhem efter jätteqvinnan Hyrrocken. Hon kom, ridande på en varg, och hade huggormar till tyglar. Då hon steg af sin häst (vargen), satte Odin fyra berserkar att taga vara på honom; och de kunde dock icke hålla honom på annat sätt än att lägga honom ned till jorden. Hyrrocken gick fram till förstäfven och sköt skeppet ut i ett tag, så att elden stod från de underlagda rullarna och hela jorden skalf. Häröfver blef Thor förbittrad, han grep sin hammare och sönderkrossade hennes hufvud, innan gudarne ännu hunnit bedja för henne. Balders lik blef nu utburet på skeppet. När hans maka Nanna, Neps dotter, såg detta, grämde hon sig så, att hon sprack af sorg och dog. Hon blef äfven lagd på bålet, som då antändes. Thor stod bredvid och vigde bålet med Mjölner. Framför hans fötter sprang en dverg, som hette Lit; honom sparkade Thor med sin fot upp i elden, så att han också blef bränd. Denna likfärd bevistades af mångahanda folk. Först af Odin tillika med Frigg, Valkyrjorna och hans korpar. Frey åkte i en vagn, förspänd med den galt, som heter Gyllenborste eller Slidrugtanne. Heimdall red på hästen Guldtopp, och Freja körde med sina kattor. Dit kom äfven mycket folk, både hrimthursar och bergresar. Odin kastade på bålet ringen Dröpner, som sedan fick den egenskap, att hvar nionde natt drupo af honom åtta likaså tunga ringar. Balders häst och allt hans ridtyg lades ock på bålet.»
- ↑ Saxonis Grammatici Historia danica, utg. af P. E. Müller, 1 sid. 391.
