Wikisource

Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/486

Den här sidan har korrekturlästs
152
OSCAR MONTELIUS.

I 27:de kapitlet af »Ynglingasagan» berättar Snorre Sturlesson, att konung Hake i Upsala, sedan han i en hård strid med Yngves söner på Fyrisvallarna blifvit dödligt sårad, »lät taga ett skepp som han hade, lastade derpå de döde och vapnen och lät sedan föra det ut till hafs[1], lägga styret i lag, draga upp seglen, lägga eld i törved och göra ett bål på skeppet. Vinden blåste från land. Hake var nära död eller död, då han lades på bålet. Skeppet seglade lågande ut på hafvet, och vardt detta sedan vida prisadt.»


⁎              ⁎
⁎


Den märkvärdigaste och utförligaste berättelse om nordbornes sed att bränna den döde i skepp har emellertid bevarats åt oss på ett sätt, som vi minst kunnat vänta, nämligen i en arabisk skildring af en resa till Europa under vikingatiden[2].

Af kalifen El-Muktedir (907—932) sändes Ahmed ben Fosslan, vanligen Ibn Fosslan kallad, till slavernas konung i trakten af Volga. Han påträffade der många män af ett folk, som han kallar Rus, — svenska varjager, — hvilka från sitt aflägsna land kommo till Volga såsom handlande. Om dem berättar han bland annat, att han hört så märkliga saker om det sätt, hvarpå de behandlade sina aflidna höfdingar, att han önskade lära närmare känna de ceremonier, som dervid förekommo. »Ändtligen», säger han, »meddelade man mig, att en af deras store dött. De lade honom i hans graf och försågo denna med ett tak för tio dagar, till dess de blefvo färdiga med tillskärningen och förfärdigandet af hans kläder. Om det är en fattig man, så bygga de åt honom ett litet fartyg, lägga honom deri och förbränna det. Men då en rik dör, samla de hans gods och dela det i tre delar. Den ena tredjedelen är för hans familj, för den andra göra de honom kläder, för den tredje köpa de rusdrycker för att dricka dem på den dagen, då trälinnan ger sig döden och blir bränd med sin herre. Men de hängifva sig åt njutningen af vinet på ett vanvettigt vis

  1. ↑ Emedan striden utkämpats på slätten mellan Upsala och Fyrisåns utlopp, var det naturligtvis på Mälaren som det brinnande skeppet seglade, och icke på hafvet, såsom den med lokalförhållandena mindre väl bekante Snorre antagit.
  2. ↑ Frähn, Ibn-Foszlan’s und anderer Araber Berichte über die Russen älterer Zeit, sid. 11 och följ.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svenska_fornminnesföreningens_tidskrift_(IA_svenskafornminne56sven).pdf/486&oldid=551038”