och dricka det oafbrutet dag och natt. Ofta dör en af dem med bägaren i hand.»
»Om en af deras höfdingar dött, så frågar hans slägt hans trälinnor eller trälar: ’Hvem af Er vill dö med honom?’ Då svarar en af dem: ’Jag’. Om han har uttalat detta ord så är han derigenom bunden, och han har icke längre frihet att någonsin draga sig tillbaka; äfven om han ville det, så tillåter man det icke. Men vanligtvis är det trälinnorna som göra det. Så, när den man, om hvilken jag nyss berättade, var död, frågade de hans trälinnor: ’Hvem vill dö med honom?’ En af dem svarade: ’Jag’. Då öfverlemnades hon åt två trälinnor, som måste bevaka henne, och följa henne, hvart hon än gick; ja stundom tvådde de till och med hennes fötter. Man började derefter att träffa förberedelser till begrafningen, att skära till kläder åt den döde och att vidtaga alla andra anordningar som voro erforderliga. Flickan drack emellertid alla dagar, sjöng, samt var glad och förnöjd.»[1]
»När nu den dag kommit, på hvilken den döde och trälinnan skulle brännas, gick jag till floden, hvari hans skepp legat. Men detta var redan draget upp på land; fyra trästockar upprestes framför skeppet, och omkring detsamma stäldes stora menniskoliknande bilder af trä. Derpå drog man skeppet upp på bålet. Folket gick under tiden fram och tillbaka, talande ord som jag ej förstod. Men den döde låg ännu ett stycke derifrån i sin graf, hvarur de ännu icke hade hemtat honom. Sedan kommo de med en hvilobänk, stälde den på skeppet och betäckte den med vadderade och stickade tyg, med grekiskt guldtyg och med kuddar af samma ämne. Så kom en gammal qvinna, hvilken de kallade Dödsengeln, och utbredde de nämnda sakerna på bänken. Det är hon, som ombesörjt klädernas förfärdigande och hela utrustningen; det är ock hon, som dödar trälinnan. Jag såg henne; det var en liten qvinna med dyster och elak blick.»
»När de kommo till hans graf, aflägsnade de jorden från trätaket, afkastade detta och uttogo den döde, som ännu låg i den klädnad hvari han dött. Då såg jag, huru han blifvit alldeles svart af kölden i landet. Men med honom hade de lagt i hans graf berusande drycker, frukter och en luta, hvilket allt de nu togo
- ↑ En annan berättelse ger förklaringen häröfver: hon trodde sig genom sin frivilliga död försäkra sig om en evig sällhet. Frähn, anf. arb., s. 105.
