derur. Den aflidne hade emellertid, med undantag af färgen, icke förändrat sig. Derpå klädde de honom i hosor, byxor, stöflar, en ’kurtak’ och 'chaftan’ af guldtyg med gyllene knappar, och satte på honom en mössa af guldtyg, besatt med zobel. Sedan buro de in honom i det på skeppet befintliga tältet, satte honom på det med vadd stoppade täcket, understödde honom med kuddar, buro in berusande drycker, frukter och välluktande örter, hvilket allt de lade bredvid honom. Äfven bröd, kött och lökar lade de framför honom. Härpå förde de fram en hund, skuro honom i två delar och kastade dem i skeppet; lade sedan alla hans vapen vid hans sida; förde fram två hästar, hvilka de jagade så länge, att de dröpo af svett, hvarpå de sönderhöggo dem med sina svärd och kastade deras kött in i skeppet. Sedan blefvo två oxar framdrifna, likaledes sönderhuggna och kastade i skeppet. Slutligen förde de fram en tupp och en höna, slagtade äfven dessa och kastade dem likaledes dit in.»
»Då det nu var fredag middag», heter det vidare, »så förde de trälinnan till en ställning, som de hade gjort, och som liknade den framspringande gesimsen[1] på en dörr. Hon satte sina fötter på männens flata händer, såg ned på ställningen och talade något på deras språk, hvarpå de släppte ned henne. Derefter läto de henne åter uppstiga, och hon gjorde på samma sätt som första gången. Åter släppte man ned henne och lät henne för tredje gången uppstiga, hvarvid hon gjorde som de båda första gångerna. Sedan räckte de henne en höna, på hvilken hon afskar hufvudet, som hon bortkastade. Men hönan tog man och kastade henne in i skeppet. Jag frågade tolken, hvad det var hon hade gjort. Han svarade: »Första gången sade hon: ’Se, här ser jag min fader och min moder’; andra gången: ’Se, nu ser jag alla mina aflidna anförvandter sitta tillsammans’; men tredje gången: ’Se, der är min herre, han sitter i paradiset. Paradiset är så skönt och så grönt. Hos honom äro hans män och svenner. Han ropar mig. Fören mig då till honom.’» Då förde de henne till skeppet. Men hon drog af sig sina båda armband och gaf dem åt den qvinna, som man kallar Dödsengeln, och som skall mörda henne. Äfven sina båda benringar drog hon af sig och räckte dem till de två henne tjenande trälinnorna, som kallas Dödsengelns döttrar.
- ↑ Betydelsen af det här begagnade arabiska ordet är ej fullt säker.
