Derpå lyfte man upp henne på skeppet, men lät henne ännu icke komma in i tältet. Nu trädde några män fram med sköldar och stafvar; de räckte henne en bägare med en berusande dryck. Hon tog den, sjöng dervid och tömde bägaren. »Härmed», sade mig tolken, »tager hon afsked af sina kära.» Derpå räcktes henne en annan bägare. Hon tog äfven den ocb uppstämde en lång sång. Då befalte den gamla qvinnan henne skynda sig att tömma bägaren och att inträda i det tält, der hennes herre låg. Men flickan hade blifvit bestört och obeslutsam; hon ville gå in tältet, men stack blott hufvudet mellan tältet och skeppet. Strax tog den gamla henne i hufvudet, förde henne in i tältet och trädde sjelf med henne in deri. Männen begynte genast att slå med stafvarna på sina sköldar, på det att intet ljud af hennes skrik skulle höras, hvilket kunde förskräcka de andra flickorna och göra dem obenägna att en gång gå i döden med sina herrar.»
Sedan det derpå berättats, att sex män gått in tältet och misshandlat flickan, heter det: »Derpå lade de henne utsträckt vid sidan af hennes herre. Två fattade henne vid fötterna och två vid händerna. Den gamla qvinnan, som kallas Dödsengeln, lade ett rep om halsen på henne och räckte det åt två af männen för att de skulle draga till det; sjelf gick hon fram med en stor, bredbladig knif och stötte in den mellan hennes refben, hvarpå hon åter drog ut den. Men de båda männen strypte henne med repet till dess hon dog.»
»Nu framträdde den dödes närmaste anförvandt naken, tog ett stycke trä, antände det, gick baklänges till skeppet, hållande det brinnande trästycket i ena handen och den andra handen äfven på ryggen, tills det under skeppet lagda träet tagit eld. Derpå kommo äfven de andra fram med brinnande trästycken; hvar och en bar ett stycke, som redan brann i öfre ändan, och kastade det på bålet. Snart tog detta eld, och elden fattade inom kort i skeppet, tältet, mannen, flickan och allt som var i skeppet. Då uppstod en stark vind, hvarigenom elden ökades och lågorna stego än högre».
»Vid min sida stod en af ryssarna, som jag hörde tala med den bredvid stående tolken. Jag frågade tolken, hvad ryssen sagt honom, och fick till svar: »I araber», sade han, »ären dock ett dumt folk. I tagen den man, som af alla är Eder den käraste och mest ärade, och kasten honom ned i jorden, der krälande
