djur och maskar äta honom. Vi deremot bränna honom i ett ögonblick, så att han ofördröjligen och utan väntan går in i paradiset.» Derpå brast han ut i ett ohejdadt skratt, och tillade sedan: »Den kärlek, som hans herre (gud) hyser till honom, gör att vinden redan blåser och i ett ögonblick tager honom med sig.» Och i sanning, det dröjde ej länge, innan bålet och skeppet och flickan jemte den aflidne förvandlats till aska.»
»Derpå uppkastade de på den plats, der det ur floden dragna skeppet stått, något som liknade en rund hög, uppreste i dess midt en stor träpåle och skrefvo derpå den aflidnes namn jemte namnet på ryssarnes konung. Sedan begåfvo de sig bort.»
⁎
De nu anförda berättelserna visa oss, huru allmän den seden
under vår vikingatid varit att begrafva den döde i sitt skepp eller
att bränna honom med detta. Låtom oss nu se till, huruvida
några grafvar bevarats till våra dagar, som bekräfta dessa
berättelser. Vi finna då snart, att sådana grafvar äro kända från
olika trakter, och det i ganska stort antal.
Först skola vi betrakta några af dem, i hvilka man jemte
lemningar af ett skepp funnit brända ben och andra föremål, som
visa, att den döde blifvit lagd på bål.
Ett sådant fynd gjordes år 1853 vid Lackalänga i Skåne, en mil från Lund[1]. Här låg, helt nära den ännu ganska vattenrika och i forntiden för mindre fartyg segelbara Kjeflinge å, en låg men vidsträckt hög, i hvilken man nämnda år fann: brända ben och kol; ett lerkärl, i hvilket de brända benen sannolikt legat; minst 100 nitnaglar af jern »och åtskilliga andra piecer af samma metall, förmodligen ursprungligen hörande till ett fartyg»; »bitar
- ↑ Fyndet, som förvaras i Statens Historiska Museum (Stockholm), är beskrifvet af N. G. Bruzelius i Annaler for nordisk oldkyndighed og historie 1858, sid. 179 o. följ. — Emedan högen till större delen genomgräfdes, innan någon sakkunnig person hann komma tillstädes, har jag i Statens Historiska Museum, vägledning för de besökande, (fjerde upplagan), sid. 46 not, sagt att man icke torde kunna bestämdt afgöra, huruvida den döde här varit högsatt i sitt skepp på samma sätt som i den här nedan omtalade grafven vid Ultuna. Men det stora antalet nitnaglar gör det otvifvelaktigt, att de tillhört ett skepp, ehuru det numera är svårt att säga, om detta blifvit helt nedsatt i i i högen, eller brändt jemte den döde, hvarefter nitnaglarna tillsammans med öfriga qvarlefvor från bålet nedlagts i grafven.
