Ur denna hög hade redan en längre tid tagits vägfyllnad, då man i början af 1852 råkade på nitnaglar af jern. Oaktadt arbetarna blifvit tillsagda att vara försigtiga, om de skulle göra något fynd, visade det sig dock här, liksom vid så många andra tillfällen, att dessa tillsägelser voro fruktlösa. Då arbetarna en dag träffade på något glänsande, hvilket de derför strax antogo vara guld, störtade de sig liksom i feberaktig fruktan, att det skulle försvinna, med hackor och spadar öfver detsamma, då tre mycket sällsynta och värderika saker, en sadel, ett betsel och ett glaskärl, blefvo så skadade, att endast bitar deraf kunde räddas. Strax derefter afstannade arbetet, hvartill man också blef nästan tvungen, ty då gräfningen för att underlätta körseln företogs på vintern, och man för att komma till den ofrusna sanden hade gräft en tunnel tvärs igenom högen, men varit något oförsigtig vid detta arbete, störtade en dag hela det öfverliggande jordlagret ned, hvarvid flera arbetare voro nära att blifva ihjelslagna.
Först sedan högens innehåll genom denna, tyvärr allt för ovetenskapliga gräfning blifvit till stor del förstördt, fick styrelsen för den Norska Fornminnesföreningen någon underrättelse derom och beslöt att låta fullständigt undersöka den återstående delen af högen, emedan det var sannolikt, att man ännu skulle kunna få upplysning om skeppets form och storlek. Detta vore af så mycket större intresse, som man dittills blott föga kände till storleken af forntidens skepp.
Undersökningen företogs på våren 1852 af arkeologen N. Nicolaysen, och dervid visade det sig, att fartyget stått med förstäfven upp mot land, att det på grund af sin skarpbygda förstäf hade stor likhet med de nuvarande Sogne- eller Nordfarjægterna, och att det liksom dessa hade varit klinkbygdt, med, såvidt det kunde ses, endast fyra bord i höjden, hvarje bord 8 (norska) tum bredt. Emedan man hade hittat ett temligen stort stycke trä vid en nitnagel, hvarvid till och med tjäran på yttre sidan och ett stycke af drefvet mellan borden var bevaradt, kunde man deraf sluta sig till de senares tjocklek. Afståndet mellan insidorna af nithufvudet och plåten utgjorde omkring en tum, men då nithufvudet som bekant drifves något innanför bordets utsida, måste hvarje bordplanka hafva varit godt en half tum tjock. Fartygets hela längd har antagligen varit 50—54 fot; dess bredd kunde icke bestämmas.
