grafvarna vid Vendel äro också några århundraden äldre än de yngsta. De förra höra nämligen till det 7:de århundradet, således till tiden före de stora af historien kända vikingatågens begynnelse; de senare förskrifva sig från det 10:de århundradets senare hälft. I en af grafvarna låg nämligen ett arabiskt silfvermynt, prägladt under den förra hälften af sistnämnda århundrade.
Af de elfva grafvarna hade icke mindre än nio blifvit för lång tid sedan plundrade af skattsökare. Endast två hade undgått detta öde, men en af dessa två var tyvärr den, som nu af arbetarna först påträffades, och hvilkens innehåll derför så svårt skadades. I den enda graf, som d:r Stolpe träffade i orubbadt skick, hade den döde varit begrafven sittande. Äfven i de andra grafvarna hade liken utan tvifvel varit obrända, men om de suttit eller legat, kunde naturligtvis ej utrönas, enär skattsökarna lika litet skonat de dödas ben som de i grafven nedlagda vapnen och andra dyrbarheterna.
Med afseende på den fråga, hvarmed vi nu egentligen sysselsätta oss, måste vi så mycket mera beklaga, att Vendelgrafvarna varit utsatta för en så omild behandling, då de alla, med undantag af två, visat sig hafva innehållit lemningar af stora båtar, naturligtvis en i hvarje graf. En båt hade varit högst 25 fot lång, men de flesta hade haft en längd af 30—32 fot. Båten i den först påträffade grafven hade varit icke mindre än 35 fot lång, 9 fot bred midskepps och 4,5 fot djup der; den hade, liksom troligen äfven de andra båtarna, varit spetsig i båda ändar. Emedan dessa fartyg ej stått på den ursprungliga markens yta och varit täckta af högar, hade det icke varit nog att, såsom vid Borre och på andra ställen, hala båten upp på land; man hade i marken gräft en stor, efter båten afpassad fördjupning, nedsatt båten i denna, lagt den döde ombord med sina vapen och sin öfriga utrustning för den långa färden, samt täckt det hela med jord.
Jag har redan antydt, att utrustningen i flera af Vendelgrafvarna varit ovanligt präktig och dyrbar. Ur den först anträffade grafven upptogos lemningar af två tveeggade och ett eneggadt jernsvärd, af en hjelm, en sköld och en ringbrynja; ett par betsel; en spjutspets; några pilspetsar; en stor jerngryta; en »skerding», den med en krok i hvardera ändan försedda kedja, hvarpå grytan hängdes öfver elden; en mycket lång och smal
