vid universitetet i ett särskildt till dess förvarande bygdt trähus[1]. Ekvirket i fartyget är så hårdt och friskt, att det nog ännu kan trotsa månget århundrade.
⁎
Ännu märkligare var det fynd, som år 1880 gjordes i
»Kongshaugen» vid Gokstad i Sandehereds prestegjeld, Jarlsbergs och
Laurviks amt, nära Sandefjord[2]. Högen, som låg ungefär 1
kilometer norr om ändan af en från hafvet inskjutande fjord, höll
icke mindre än 50 meter (nära 170 fot) i genomskärning och var
nu 5 meter (nära 17 fot) hög. Under matjorden bestod den af
sandblandad lera ända till bottnen, under hvilken fanns blålera.
Sägnen visste berätta, att en kung med alla sina skatter skulle vara begrafven i högen. Denna sägen lockade sönerna till egarna af den jordlott, hvartill största delen af högen hör, att börja dess utgräfning strax efter nyåret 1880, således medan ännu jorden var frusen. Härvid påträffade de större trästycken, som visade sig vara tillhuggna af menniskohand. Arbetet afbröts då, och antikvar Nicolaysen, som fått underrättelse om företaget, träffade med gräfvarna den öfverenskommelsen, att högen skulle, så snart kälen gått ur jorden, under hans ledning undersökas utan någon utgift för jordens egare.
I slutet af april månad 1880 började också Nicolaysen högens utgräfning, och redan innan den andra arbetsdagen var till ända såg man till allmän öfverraskning, huru spetsen af en skeppsstäf stack upp ur jorden. Det visade sig också snart, att högen inneslöt ett märkvärdigt väl bevaradt skepp från vikingatiden. Gynnad af torrt väder, lyckades Nicolaysen uttaga skeppet ur högen samt trots de till utseendet oöfverstigliga svårigheter[3], som stälde sig
- ↑ En afbildning af Tuneskeppet ses i den illustrerade Sveriges historia I sid. 285.
- ↑ Fyndet är utförligt beskrifvet i Nicolaysen’s rikt illustrerade arbete Langskibet fra Gokstad ved Sandefjord. Se äfven O. Ryghs Norske oldsager, fig. 602—604 och 607—613.
- ↑ Helt nära stranden reste sig det största hindret för skeppets framkomst. Den enda väg, som kunde begagnas, är nämligen här på ett ställe mycket smal och gör en böjning. Från vägens ena sida går en ganska brant backe ned mot stranden och på dess andra sida reser sig en nästan lodrät bergvägg. Då man kom till detta ställe, måste de 8 eller 9 hästar, som dragit skeppet, spännas ifrån, och detta halas fram med vindspel. Det var också nätt och
