under vikingatiden kallades skepp; dessa tre grafvar hafva ock varit rikt utstyrda[1]. Ej mindre rikt utstyrda hafva de vid Ultuna, Vendel och Lackalänga funna grafvarna visat sig vara. Vendelgrafvarna visa, att man ej alltid kastat en hög öfver fartyget, utan stundom nedsatt det i en gräfd fördjupning, hvilken sedan igenfyllts endast i jemnhöjd med den omgifvande marken.
Åtskilliga af de fartyg, hvilkas lemningar vi nu betraktat, hafva täckts af aflånga högar, »långhögar». Denna form på högen synes ock vara den naturligaste, då den innehöll ett fartyg. Många fartyg, och bland dem just de största — såsom de vid Borre, Tune och Gokstad — hafva emellertid träffats i runda högar, hvilka då naturligtvis haft en betydlig storlek. Å andra sidan hafva ingalunda alla långhögar, äfven om de tillhöra samma tid som nu är i fråga, inneslutit fartyg, hvarför den forna benämningen »skeppshögar» icke längre kan anses vara fullt lämplig för dem[2]. De långhögar, som äro spetsiga i båda ändar, kunna dock måhända med större skäl göra anspråk på denna benämning.
Ett slag af fornlemningar, hvilkas sammanhang med det nu i fråga varande grafskicket torde vara obestridligt, är deremot de under namnet »skeppssättningar» bekanta stensättningar, som hafva form af ett i båda ändar spetsigt skepp, således alldeles samma form som jernålderns fartyg. Dessa skeppssättningar bildas än af större eller mindre, liggande, kullriga stenar, än af smalare, resta stenar. Stundom äro dessa resta stenar — såsom i det bekanta »stenskeppet» vid Blomsholm nära Strömstad[3] — lägst midskepps och tilltaga småningom i höjd mot stäfvarna, hvarigenom man så vidt möjligt sökt efterbilda de höga stäfvarna på vikingatidens skepp. Någon gång äro roddarbänkarna och måhända äfven masten utmärkta, de förra genom tvärgående rader af smärre stenar, den senare genom en i skeppets midt stäld sten. Ofta är den af skeppssättningens stenar omgifna ytan slät, men det finnes äfven sådana stensättningar, hvilka omgifva en aflång, mot ändarna spetsad hög, som då med skäl kan kallas »skeppshög»[4].
- ↑ Jfr O. Rygh i Arböger for nordisk oldkyndighed og historie, 1877 sid. 152.
- ↑ O. Rygh, anf. st., sid. 155. — Aflånga högar, som förskrifva sig från stenåldern och bronsåldern, finnas i vissa delar af Norden. Montelius, Sveriges forntid, texten, sid. 120; Engelhardt i Årböger for nordisk oldkyndighed og historie, 1877 sid. 253 o. följ.
- ↑ Afbildadt i den illustrerade Sveriges historia, I sid. 353.
- ↑ H. Hildebrand, Folkens tro om sina döda (Ur vår tids forskning, N:o 8), sid. 52 och 53.
