Gamle, trygge Wäinämöinen
höjer då sin röst och ropar
vid den svarta Tuoni-elfven,
uti Manala, det låga:
’hemta båt du Tuonis dotter,
kom med färjan Manas tärna,
jag kommer öfver sundet,
att jag slipper öfver elfven’.»
»Denna föreställning om en sjöresa till andarnas land har i vissa trakter gifvit upphof till en egendomlig behandling af de döda. I vissa delar af Australien plägade man lägga den döde jemte mat i en kanot, som sköts ut från stranden för att, drifven af passadvinden, söka vägen till andarnas ö. Denna är full af de herrligaste frukter och de ljufligaste blommor, hvilka fylla luften med doft och, så ofta de plockas, genast växa igen; brokigt fjädrade foglar finnas der, och svin i stor mängd, alla odödliga, utom när de slagtas för gudarna, men då växa andra genast upp i deras ställe.»
»Allenast de små barnen i Australien, som icke kunna styra en kanot, begrofvos uti den äldre tiden i jorden. Detta begrafningssätt blef sedan allt vanligare, men man öfvergaf dock icke alldeles tanken på kanotfärden, utan sedan man jordat liket, satte man en helt liten kanot hafvet, lastad med småbitar af kokosnötter, eller man lade den döde i sin farkost och denna i jorden[1]. Enahanda bruk finna vi vid hela nordvestkusten af Norra Amerika; vid Nutkasund läggas de döda i kanoter, som fästas mellan trädgrenarna. Araukanerna i Södra Amerika lägga liket i en kanot, som upphänges i huset, till dess begrafningen sker, eller ock begrafva de i kanoten. Äfven sedan man upphörde härmed, bevarar man minnet af det gamla bruket genom att invid grafven uppresa en kanot; så sker t. ex. på Nya Seland.»
Då vi således se, huru vanlig föreställningen om en sjöfärd till de dödas land är, kan det ej vara öfverraskande att återfinna samma föreställning hos våra förfäder. Det enda, som måhända kan förefalla oss egendomligt, är att vi ej i Norden träffat
- ↑ I sammanhang härmed påminner Hildebrand derom, att husformiga grafvar mångenstädes träffas. »En öfvergång», säger han, »mellan de båda begrafningssätten förekommer i vissa delar af Australien, der man i en kanot uppför en liten hydda för den döde.»
