Om välgörenhet under medeltiden.
II. Den senare tiden. Helgeandshus. Göranshospital.
Af
Hans Hildebrand.
Ju mera medeltidens århundraden skredo framåt, desto mera
vaknade hos de lager af befolkningen, som från början voro de
lägsta, de undanskjutna, ett begär att få taga del i det pågående
arbetet, att derigenom göra sig gällande och deraf uppbära lön.
Detta begär uppenbarade sig ock inom den kristliga välgörenhetens
område, så snart man för denna ville en större utsträckning än
beröringen med de i den närmaste omgifningen medgaf.
I de ridderliga hospitalsordnarne kunde väl män af lägre stånd, af borgerlig härkomst och verksamhet, vinna inträde, men den rol, som inom orden blef dem anförtrodd, var alltid underordnad och den i orden upptagne borgaren kunde icke undgå att inom denna känna samma missnöje öfver att icke finna sitt värde uppskattadt efter förtjenst, som förhållandena utom orden måste ingifva honom. Inom det rent kyrkliga området visar sig från början af 1200-talet de lägres missnöje och försök att tilltvinga sig en plats inom samhället. Till de gamla munkordnarne, isynnerhet till Cistercienserna, slöto sig, såsom jag redan omtalat, lekbröder, som kallades conversi och för klosterfolket utförde ganska mycket arbete så i jordens brukande som i slöjd af hvarjehanda slag. Mellan klostren och deras konverser uppenbara sig under tolfhundratalet, ända från dess början, i hvarjehanda afseenden split, som alltid kan ledas tillbaka till de underordnades misstämning öfver den lägre ställning, som orden beskärde, och
