ur hvilken de ej mäktade vinna någon lyftning. Då konverserna märkte, att missnöje och motsträfvighet icke hulpo till något, blefvo de allt färre som infunno sig för att upptaga den tjenande broderns ödmjuka släparbete. Klostren, beröfvade konverser, måste för framtiden leja arbetare och arrendera ut jorden, som de tidigare kunnat bruka hemifrån.
I kraft af denna mäktiga rörelse uppblomstrade vid denna tid tiggareordnarne, som ej af de inträdande kräfde hög börd; äfven den lägsta var i dem välkommen och kunde inom dem stiga upp till framstående platser, från hvilka hans verksamhet kunde gripa kring sig inom vida kretsar.
På samma sätt uppstodo borgerliga hospitalsordnar, hvilkas rol blef så mycket vigtigare, som de ridderliga ordnarne småningom blefvo sin välgörenhetspligt otrogna. Tre af dessa ordnar förtjena att här omnämnas, Korsbärarnes, Antoniusbrödernas och den helige Andes ordnar.
Korsbärarne (cruciferi) hade som stamhus ett hospital i Bologna, som omtalas första gången år 1160. Bröderna, som skötte detta, började snart vidga sin verksamhet, de anlade eller fingo sig upplåtna andra hospital, hvilka alla förvaltades efter samma regler. Påfvarne visade denna orden mycken bevågenhet, och år 1185 stäldes den direkt under påfven. Ordenstecknet var ett jernkors, som gafs novisen efter utstånden pröfvotid med orden: »mottag, min son, korset, som du alltid skall bära i hjertat och handen. Bär du det väl, skall du en gång hafva det med Honom, som återlöst dig med sitt kors och sitt eget blod, Jesus Christus, som lefver och regerar i evighet med Fadren och den Helige Ande». Korsbärarnes orden utbredde sig ej norr om Alperna, hade för öfrigt endast få hus utanför Italien.
I Prag hade en dotter k. Ottokar († 1230) grundat ett franciskanerkloster och i sammanhang med detta ett hospital, som sköttes af lekbröder. År 1238 skildes hospitalet från klostret och stäldes under en egen mästare omedelbart under påfvestolen. När denna stiftelse vunnit anseende, stäldes under densamma andra hospital, och orden vann utbredning, i synnerhet inom Böhmen, Schlesien och Polen. Brödernas tecken bestod af ett kors och derunder en röd stjerna. De kallades än korsbärare, än stjernbärare (stelliferi).
