Invid staden Mota inom stiftet Vienne (sydöstra Frankrike) uppstod ett benediktinerkloster, till hvilket skänktes de kroppsliga qvarlefvorna af den hel. Antonius, klosterväsendets upphofsman. Relikerna förvarades i stadens kyrka, som stod under klostret. Till detta hörde dock, såsom ofta var händelsen, ett sjuk- och fattighus. Den hel. Antonius ansågs skänka särskild hjelp mot en sjukdom, som uppenbarade sig i form af utslag å händer och fötter, hvilka småningom ruttnade bort och föllo af; sjukdomen kallades efter det läkande helgonet Antoniussjukan. Ryktet om helgonets qvarlefvor i Motas kyrka lockade till denna i främsta rummet dem, som ledo af denna hemska åkomma, och de vallfärdande togo sin tillflykt till hospitalet vid kyrkan, som derigenom vann en växande betydelse. Denna ingaf lekbröderna, som skötte anstalten, allt större känsla af betydenhet och begär efter sjelfständighet. En strid upplågade mellan hospitalet och klostret, hvilken först efter flera år slöts år 1297 till förmån för det förra. Hospitalets föreståndare fick abbotstitel, han och bröderna stodo direkt under påfvestolen, och orden åtnjöt hos den helige fadern så stor ynnest, att några Antoniusbröder alltid skulle vara honom följaktiga under hans resor. Redan innan hospitalsbröderna i Mota vunnit sjelfständighet, hade de fått en ganska utbredd verksamhet, andra hospital stäldes under moderhospitalet, icke blott i Frankrike, utan längre bort. Redan år 1322 upprättades ett Antoniterhus i Tempzin i Meklenburg och från detta stamhus spridde sig orden vidare åt norr och nordost.
Antoniusbröderna hade af påfven erhållit rätt att en gång om året samla för sina hospital milda gåfvor inom hvarje socken. Hvar och en broder, som gick ut på tiggarefärd, hade att anmäla sig hos biskopen för att af honom erhålla legitimationsbref. Hvar församling underrättades på förhand om hans ankomst. Menigheten samlades och gick, med sin pastor i spetsen, mot den anländande, som följdes till kyrkan, der han höll gudstjenst, äfven om i följd af interdikt all gudstjenst i landet var förbjuden. Derefter börjades insamlandet. I tyska städer fuunos ofta Antoniusgillen, som stodo i sammanhang med orden och biträdde dennas utskickade. Ordenstecknet var ett blått T-formigt kors.
Nutidens läkare hafva icke kunnat med säkerhet hänföra Antoniussoten till någon af nutidens sjukdomsformer. Det enda säkra botemedlet mot utslagets spridning var amputerandet
