Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/528

Den här sidan har korrekturlästs
194
HANS HILDEBRAND.

barmhertighetsverk. Till denna fest kom i högtidlig procession den hel. fadern sjelf, åtföljd af kardinalerna och medförande från Peterskyrkan den der förvarade Veronicaduken[1]. Påfven läste sjelf messan, uppmanande allt folket till välgörenhet och lät slutligen bespisa 300 fattiga i hospitalet och 1,000 främmande fattiga. Enhvar, som åhörde denna messa, erhöll ett års aflat.

Helgeandsordens stadgar voro bildade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Johanniternas. I hospitalen upptogos ej endast sjuka, utan äfven fattiga, föräldralösa barn, barnaföderskor, fallna qvinnor, som ångrade sig, fattiga resande. Allmosor utdelades vid porten åt fattiga och sjuka, som icke tillhörde hospitalet, allmosor buros äfven till fattiga i deras bostäder.

Liksom Antoniterna upphörde Helgeandsordens medlemmar att vara egentliga klosterbröder. Inom båda ordnarne infördes den hel. Augustini regel för sammanlefnaden, och ordensmedlemmarne kallades derefter kaniker eller korherrar. Bröderna hade svart drägt och på denna ett hvitt dubbelkors hvars ändar gå ut i två spetsar eller liljor[2]; på bröstet buro de bilden af en dufva, i hvars skepnad den Helige Ande hade uppenbarat sig vid dopet i Jordan.

Den Helige Andes orden åtnjöt stort anseende Italien och Frankrike. Den spridde sig äfven norr om Alperna, men hade der endast ett mindre antal hus.


Af dessa tre ordnar kom den första aldrig till Sverige.

Af Antoniusbröderna finnas enstaka spår i vårt land. År 1497 omtalas ett den hel. Antonii kloster på Tiveden, beläget vid Ramundeboda, invid den väg, som förde genom skogstrakten från Svealand till Vestergötland. Ett annat Antoniushus fanns mot medeltidens slut invid Landskrona. Derest dessa två hus vid denna tid tillkommit — de kunna ju vara af tidigare ursprung, ehuru de ej under den föregående tiden blifvit omtalade — torde de hafva tillkommit genom inflytande från huset i Tempzin, hvilket mot slutet af medeltiden utvecklade en stor lifaktighet. För öfrigt veta vi så godt som intet om dessa två stiftelser, och de voro helt visst icke af någon större betydenhet.

  1. Om denna jfr upplysningarne i min bok Från äldre tider.
  2. Detta är samma tecken, som Johanniterna synes hafva användt i Sverige. Jfr Sveriges medeltid del 2.