han, så snart det gällde ordnarne, otaliga undantag. Genom sådan maktutöfning kunde han bevisa sin makt och myndighet i de kyrkliga förhållandena och dermed äfven bryta all den benägenhet för sjelfständighet, som kunde uppkomma hos de honom underordnade prelaterna, särskildt i land, som lågo långt bort från Rom, eller i hvilka herskarne, af statsklokhet, ville frigöra sig från påfvens förmynderskap. Ordensmedlemmarne fingo förrätta allt flera kyrkliga handlingar, de kunde utföra sådana äfven under tider, då ett afkunnadt interdikt tvang det ordinarie presterskapet att lägga ned all presterlig verksamhet. Det låg under sådana förhållanden nära till hands för ordensmedlemmarne att till sig draga menighetens bevågenhet och förtroende.
Presterskapets afvoghet mot ordnarne visade sig tydligast i den förbittrade strid, som än här än der fördes mot franciskanerna. Men äfven med de för hospitalstjenst afsedda ordnarne lefde presterskapet ofta i oenighet. Det kan dock icke bestridas, att dessa ordnar åtminstone till en tid, intill dess de från början förekommande fröna till förfall hunnit utveckla sig, gjort verklig nytta. Också visade sig regelbundet, så snart en ny hospitalsorden hade blifvit bildad, att förut anlagda hospitaler anförtroddes åt dess vård af det skäl, att de under sin ursprungliga styrelse kommit på förfall.
Vid de större kyrkorna funnos under medeltidens förra del regelbundet anstalter bildade till förmån för fattiga och sjuka. Dessa anstalter kunde skötas väl, stå under god uppsigt och komma i åtnjutande af nödiga medel, så länge det vid kyrkan tjenstgörande presterskapet, på grund af vedertagen regel, lefde tillsammans i gemensam bostad, med gemensam mathållning. När denna sammanhållning löstes, då hvar och en kanik flyttade in i egen bostad och lefde för sig, minskades det gemensamma intresset för kapitlets hospital och äfven möjligheten att sörja för dess bestånd. Detta kunde icke betryggas på annat sätt än att hospitalet fick en egen förvaltning.
Äfven mot hospitalsordnarnes sätt att sköta de underlydande stiftelserna kunde anmärkningar med skäl göras, så snart den första nitälskans tid var förbi. En sådan orden fick småningom två skilda intressen att lefva för: de egentliga ordensintressena och vården om de underlydande stiftelserna. De förra kräfde ofta betydande penningemedel och för deras åstadkommande blefvo
