Erkebiskop Nils flyttade härberget från dess första plats till sin fädernegård, som han för sådant ändamål skänkte, en tillgränsande tomt inköptes. Byggnaderna voro fullbordade år 1302, hospitalet invigdes år 1303, och stiftelsens framtida bestånd tryggades genom frikostiga gåfvor. Der fanns ett brödraskap, som kallas omvexlande communitas, fraternitas, collegium eller convivium, medlemmarne kallades i följd af sammanlefnaden convive. Dessa utsågo tre personer, två andliga och en lekman, att förestå husets angelägenheter, och dessa hade att årligen redovisa inför brödraskapet. Det dagliga bestyret med huset och dess kunder sköttes omvexlande af bröderna. I detta hus mottogos sjuka, som icke voro behäftade med några ovanligare sjukdomar. De, som upptogos, fingo bikta sig och aflemna all den egendom de hade med sig; den, som efter återvunnen helsa lemnade huset, fick sina håfvor tillbaka. Dog någon, behöll huset hans qvarlåtenskap, men sörjde också för en hederlig begrafning. Så vidt utrymmet medgaf, mottogos ock fattiga för natten. Alla matvaror, som skänktes till stiftelsen, fördelades mellan hjonen, men gåfvor kunde dock äfven lemnas till särskild person. Fanns mat öfver, skulle den delas ut åt dem, som tiggde vid dörren. Person, intagen i Helgeandshuset, kunde der få hafva sin egen tjenare. Som betecknande för tiden må tilläggas, att en paragraf i de år 1305 utfärdade ordensreglerna förbjuder hjonen att uppföda grisar; de fingo ej hålla andra husdjur än kattor.
Detta Helgeandshus synes hafva intagit ett ganska stort utrymme, ty domprosten Andreas kunde år 1310 åt kringvandrande dominikanerbröder upplåta en byggnad på inrättningens gård med sofrum, stuga, kök och celler, hvilka senare dock kunde komma att upplåtas åt studerande. Vid dörren af denna byggnad var målad en bild af den hel. Dominicus — en af de tidigaste målningar, som omtalas i svenska urkunder.
Erkebiskop Birger i Upsala, som styrde stiftet under perioden 1367—1383, har utfärdat stadgar för hospitalet i Enköping. I detta hospital upptogos spetälska; om dessa olyckliga kommer jag att tala i det följande, hvadan jag här endast upptager af bestämmelserna det, som gäller hospitalsvården i allmänhet. De förmögna, som intogos i hospitalet, skulle medföra sina lösören, för att öfverlemnas i syslomannens händer och af honom användas till det gemensamma bästa. Allt tiggande var förbjudet,
