långt håll igenkänlig genom sin drägt och var dessutom skyldig att, om han såg andra närma sig, gifva dem med sin skramla ett varnande tecken. Ville han köpa något, skulle han peka på det med käppen; måste han tala med någon, skulle han ställa sig mot vinden, så att ej hans andedrägt kunde verka menligt på den andra. I kyrkan fick han ej gå, ej besöka värdshus.
När någon efter föregången undersökning hade förklarats vara behäftad med spetälska, gick presten till honom för att meddela honom detta, för att trösta och förmana. Dag bestämdes för det högtidliga urskiljandet från menigheten. I full ornat, medförande kors och vigdt vatten, åtföljd af församlingen, afhemtade han den sjuke, och processionen gick från dennes hem till kyrkan. Under vägen sjöngos de sju botpsalmerna äfvensom orden: »jag vet, att min förlossare lefver och skall mig uppväcka på den yttersta dagen». I kyrkan lästes messan öfver de döde: den sjuke låg på den af ljus omgifna båren eller knäböjde vid dennes sida, höljd af svart tyg. Efter messan fördes han ut på kyrkogården, der han fick stiga ned i en öppnad graf och på honom kastades tre skoflar mull. I en senare tid bortlades dessa alltför tydliga påminnelser om döden, man läste i stället en messa, som var särskildt afsedd för sjukdomen. Först sjöngs ur Davids adertonde psalm: »dödens band hafva omfattat mig» o. s. v., derefter lästes de bibliska berättelserna om Naeman från Syrien och om de tio spetälske. Den sjuke, som stod långt borta från menigheten, erhöll nattvarden och derefter lästes öfver honom följande bön: »Herre, vi bedje dig, gif denne din tjenare, efter din godhet och trohet, ståndaktighet, så att han, styrkt af din gudomliga kärlek, ej låter sig i någon vedervärdighet afvändas från dig.»
Omedelbart derefter ikläddes den sjuke den för honom bestämda drägten och räcktes honom de redskap, som skulle följa honom. Till sist följde man honom till hospitalet eller till den ensamma koja, som var för hans räkning uppförd. I det senare fallet stannade några af hans närmaste under de första trettio timmarne, på det öfvergången från samlifvet med menniskor till den fullständiga ensamheten ej skulle blifva alltför tvär.
Mot medeltidens slut inrättades i vissa städer dårhus. (Forts.)
