Om välgörenhet under medeltiden.
III. Vården om de fattige.
Af
Hans Hildebrand.
I det föregående har jag sökt i korthet skildra de i större mått
vidtagna åtgärder, som i främsta rummet gälde vården af de sjuke,
hvilkas lott var dubbelt beklagansvärd under en tid, då läkekonsten
var föga utvecklad och tillgången på läkare dessutom synnerligen
knapp. Men det fanns utom sjukdomar mycket annat lidande, som
vädjade till barmhertigheten, hvars utöfvande var en kristen pligt
och som sådan flitigt framhölls af kyrkans tjenare.
När den kyrkliga skatt, som kallades tionden, pålades det svenska folket, tänkte man icke endast på kyrkans behof, utan äfven på de fattiges: åt dem var en del af tionden anslagen. Den tidigare lagen för Vestergötland uppgifver (kyrkobalken kap. 17) rörande tionde af det, som växte på jorden, att först skulle presten i socknen taga så stor del, som kyrkan var vigd till, och skulle resten delas i tre delar, af hvilka en tillföll kyrkan, en biskopen och en ’væslir mæn’, de fattige. Äfven i urkunder rörande de kyrkliga förhållandena inom andra af Sveriges stift omtalas de fattiges tionde (decima pauperum) såsom åtminstone i gammal tid utgående. Vestgötalagen i dess båda redaktioner lemnar sockenprestens andel i tionde något obestämd, — den skulle vara så stor, som kyrkan var vigd till, — men Östgötalagen sätter sockenprestens andel till en tredjedel och med samma fördelning af de öfriga två tredjedelarne: lika mycket (två niondedelar) till kyrkan, biskopen och de fattige. I Skåne och på Gotland gafs ingen tionde åt de fattige, liksom ej heller i Danmark och Norge. De enda exempel, som Ducange i sitt stora och förtjenstfulla lexikon öfver medeltidslatinet meddelar för denna art af tionde, äro hemtade från svenska urkunder, och
