synes således anvisandet till de fattiges bästa af del en af tionden hafva varit uteslutande en svensk sed. Den mildhet i tänkesättet, som den uppenbarar, är värd alt erkännande.
Behandlingen af de olika delarne af tionden var skiljaktig. Kyrkoprestens andel afskildes på åkern och hemtades af honom. Af återstoden fördes kyrkans och biskopens andelar till kyrkohärberget och redovisades derefter. Fattigtionden behölls deremot af jordegaren samt utdelades af honom efter godtfinnande och utan redovisningsskyldighet. Fattigtionden var således på sitt sätt ett afdrag på tiondebeloppet; i en skrifvelse af år 1364 rörande Linköpings stift heter det, att jordegaren bortgaf fattigtionden åt hvem han ville eller behöll den för egen räkning. Denna omständighet torde i sin mån hafva bidragit till att man redan ganska tidigt började vidtaga förändringar med afseende på denna del af tionden; man ville att äfven den skulle, om icke helt, åtminstone till större delen, komma fromma ändamål till godo. I två stift åtminstone anslogs derför en del af fattigtionden till något eller samtliga hospital inom stiftet. Det heter redan i den senare redaktionen af Vestgötalagen (kyrkobalken kap. 36), att hälften af fattigtionden behölls hemma hos jordegaren, under det den andra hälften aflemnades till hospitalet. Biskop Brynjolfs stadga af år 1281 visar, att denna fördelning af fattigtionden var redan då införd.
Man synes inom hvart stift hafva anordnat tiondens fördelning åtminstone i viss mån efter godtfinnande, ehuru man åtminstone i vissa fall, kanske i alla, begärde stadfästelse af högsta kyrkliga och äfven af verldslig myndighet. I Linköpings stift gick man vid en tid, som det icke lyckats mig att utröna, ifrån den fördelning, som omtalas i Östgötalagen: af fattigtionden lemnades derefter en tredjedel — således icke, som i Vestergötland, hälften — till hospitalet eller hospitalen. År 1364 förordnade stiftets biskop om den förändring, att af de återstående två tredjedelarne, som kunde fått stanna hos jordegaren, hälften skulle hädanefter aflemnas till domkapitlet, till understöd för de kaniker, som, trots knappa inkomster, uppehöllo sig i stiftsstaden för att göra tjenst i domkyrkan; flere höllo sig hemma i sina prebenden på landsbygden, hvarigenom tjenstens upprätthållande i domkyrkan blef förbundet med stora svårigheter. Till denna anordning hade biskopen inhemtat riksrådets bifall.
