Inom erkestiftet gick en del af fattigtionden vida tidigare öfver till domkyrkan. Under sin vistelse i Sverige ifrade den påflige legaten biskop Vilhelm af Sabina för upprättande af kapitel vid landets domkyrkor, och man lånade hans framställningar villiga öron: det öppnades en ny riktning för den fromma offervilligheten, som den tiden var mycket stor. Inom erkestiftet lades åtminstone en del af fattigtionden till underhållet för kanikerna redan år 1248, ty en nu förlorad skrifvelse rörande detta ärende har funnits utfärdad af k. Erik och jarlen Ulf fase, hvilken afled nämnda år. Denna anordning förnyades år 1252 af k. Valdemars förmyndare; i den urkund, som derom utfärdades, heter det att ’tredjedelen af den tionde, som vanligen kallas de fattiges’ (»tertiam partem de decimis, que» — märk pluralformen! — »pauperum vulgariter appellantur») skulle fortfarande erläggas till domkyrkan. Man synes emellertid senare hafva gjort någon ändring, ty redan under k. Magnus ladulås’ tid synes hela fattigtionden hafva inkräfts. Dock användes den icke helt och hållet för domkapitlets behof, utan var tionden från en viss del af stiftet anslagen till understöd åt fattige svenskar, som studerade vid universitetet i Paris. I Strengnäs stift behöll man den gamla anordningen intill år 1383, då k. Albrekt gaf sin stadfästelse åt en mellan ’riddare, svenner och andra jordegare’ inom stiftet sluten öfverenskommelse att låta fattigtionden, som dittills innehållits hos jordegaren, här, liksom i andra stift, utgå till kanikerna vid domkyrkan, hvilka erbjudit sig att till gengäld med allt nit egna sig åt gudstjensten och själavården.
Sedan man hade indragit först en del och sedan hela fattigtionden i Uppland från jordegaren och de fattige, utfärdades af k. Birger och erkebiskop Nils Alleson år 1207 en stadga för tiondens erläggande inom Helsingland, och i denna omtalas fattigtionden. Fördelningen var här något afvikande. All tionde af hvad som växte på jorden (decime prediales) skulle delas i tre delar, af hvilka sockenpresten erhöll en, den andra stannade hos bonden för de fattigas räkning, af den tredje delen skulle hälften tillfalla sockenkyrkan, hälften erkebiskopen.
De fattiga gingo således på många ställen miste om sin andel i tionden. Till huru stort belopp fattigtionden kan hafva gått, kan för öfrigt nu icke utredas, emedan man ännu icke samlat de spridda uppgifterna härom. Antagligen vållade emellertid denna
