indragning föga förlust för armodets barn, då vi med stor trygghet kunna antaga, att de öfverallt ute på landsbygden njöto stor välvilja. I städerna, der tilloppet af fattige kunde blifva mycket stort, visade det sig omöjligt för den enskilda välgörenheten att fylla allas behof. I större hushåll, der tjenarne voro många och yppigheten stor, synes man icke så mycket som önskligt varit hafva tänkt på de fattige. Vid Telge möte år 1297 klandrade erkebiskopen, att i hans lydbiskopars matsalar ginge för yppigt till och de ofta rikliga qvarlefvorna efter måltiderna utdelades till spelmän; hvar biskop skulle derför anställa en allmosegifvare, hvilken hade att utdela dessa qvarlefvor bland ’Guds fattige’.
Till nödlidande för en tid kunna vi räkna de resande. Jämförelsevis väl lottade voro de, som färdades till sjös, ty om än stormarne kunde vara hårda och dimmorna farliga, man for dock varligt fram, lade sig, så vidt någon möjlighet fanns, vid land för natten, man hade tillfälle att förvara hvarjehanda lifsförnödenheter i fartyget och kunde, när man hade lagt sig i läge för natten, från stranden upptända eld och rent af laga sin mat. Vida besvärligare voro resorna till lands. Väl kunde de formögne företaga färden ridande[1], beledsagade af beridna tjenare och medförande å hästrygg, hvad han behöfde för resan. De högt uppsatte och de i krigisk öfning förfarne kunde ock rida med så stort följe, att de icke behöfde befara anfall af dem, som i aflägsna orter, i skogstrakter och andra, lurade på fredliga resande, af hvilka byte var att vänta. Borgaren, som red ensam eller med kanske en ende följeslagare, men deremot förde med sig varor eller en fyld penningpung, hade visserligen skäl att med oro anträda sin färd. Af ömsinthet mot dem, som färdades på vägarne, men ännu mer af omtanke för dem, som bodde vid vägarne, infördes af k. Magnus, som ville sätta lås för bondens lada, förordningen om resandes rättighet att af vissa personer mot penningar få de lifsförnödenheter de behöfde för sig och sina djur, samt om den bofasta befolkningens rätt, att derest man iakttog detta, vara befriad från våldsam behandling af de resande. Såsom en välgörenhetsåtgärd kunna vi derför icke betrakta förordningen om
- ↑ Färder till vagns måtte hafva varit ganska sällsynta. Biskop Hans Brask kunde icke komma, såsom det heter i hans bref, till utsatta möten, emedan hans helsa icke tillät honom att rida; om möjligheten att åka talar han ej ett ord. Vintertiden torde dock färder i släde hafva förekommit.
