gästgifveriers upprättande, men väl få vi som en sådan anse upprättandet af härbergen i de väldiga skogstrakter, som skilde landskapen från hvarandra. I den vidlyftiga skogsödemarken mellan Gestrikland och Helsingland fanns sålunda af gammalt ett härberge eller s. k. sälohus[1]. Tiden för dess anläggning är icke känd, men huset omtalas som gammalt, när år 1302 den nyss omtalade, i många afseenden verksamme erkebiskopen Nils Alleson besökte Helsingland och förmådde inbyggarne i grannsocknarna, Segerstad, Söderala och Hanebo att taga sig af anläggningen, hvars bestånd icke var fullt betryggadt. De för förbifärdande fattiges bästa uppförda husen stodo ofta öde i följd af åbons brist. De tre socknarna, som gemensamt egde allmänningen, inom hvilket härberget var uppfördt, afsatte nu ett område af 1 mils diameter, med vilkor att sälohusets åbo icke fick betrakta området såsom någon ärftlig egendom och att afkastningen från detsamma skulle i främsta rummet användas till understöd för fattige. Sälohuset gaf anledning till fortsatt bebyggande och i närheten anlades först ett kapell och sedan en kyrka, som kallades Skogs kyrka och var medelpunkt för en hel socken, som hade uppstått i ödemarken. Ännu i dag kallas en gård, en mil sydost från Skogs kyrka, Själstugan.
En annan anläggning af enahanda art förekom i Jämtland, i den s. k. Ragundaskogen. Hvarest inom den vidsträckta skogstrakt, som omslöt Ragunda, denna själstuga, på latin kallad hospitalet, låg, har det icke lyckats mig att utröna. Det säges visserligen att den låg i gränsskogen mellan Medelpad och Jämtland, dock inom det senare landskapet. Stugan anlades af erkebiskop Jakob († 1281) och sköttes af en ’bodakarl’, i hvars familj föreståndareskapet gick i arf. Erkebiskoparne af Uppsala, hvilka för själstugan och dess inbyggare utfärdat många privilegiebref, och andra skänkte till bodkarlen och hans arfvingar, så länge de skötte stugan, jordlotter, hvilkas afkastning skulle användas för de förbifärdandes bästa, i synnerhet de fattiges. Ett kapell fanns vid stugan.
En annan åtgärd till vägfarandes bästa må här omtalas, ehuru den icke beredde någon materiel välfärd. Vid vägarne, i synnerhet der de gingo ut från städerna, anlades kapell, i hvilka den, som anträdde en resa, fick bedja om en lyckosam färd, och den, som
- ↑ Af ordet sæla, isl. sála, som betyder själ. Ordet betecknar anläggningen af sådana härbergen som en god gerning. hvilken man utförde för sin själs bästa.
