efter fullbordad resa kom åter, kunde aflägga sin tacksägelse för det skydd, som kommit honom till del.
Gästfriheten i själastugan i Ragundaskogen torde ofta hafva tagits i anspråk af dem, som från Sverige valfärdade till den hel. Olof i Nidaros. Om fromheten kräfde att visa gifmildhet mot alla, så manade den särskildt till att visa sådan mot dem, som för eget eller andras själabästa vandrade till inhemska eller utländska vallfartsorter. Omtänksam välvilja behöfdes såväl i sjelfva orten, hvarest, vid stort tillopp af menniskor, det ofta blef ytterst svårt för den enskilde att finna bostad oeh lifsmedel, som under vägen dit. Utmed de större vägar, som ledde till berörda vallfartsorter, voro särskilda pilgrimshus, ofta kallade eländahärbergen. För dem, som vandrade till apostelen Jakob den äldres graf i Campostella — icke så få svenskar vallfärdade dit — fanns t. ex. i Paris ett särskildt hospital med fyratio sängar, i hvilket dagligen sextio pilgrimer, till och med flere, fingo husrum samt derjämte ett fjerdedels bröd och en fjerdedels penning. Till och med en så obetydlig ort, som den tyska staden Duderstede, i trakten af Hildesheim, hade ett sankt Jakobs broderskap, som för pilgrimer till Compostella underhöllo ett härberge med elfva bäddar. Den mest berömde vallfartsorten i norra Tyskland var Aachen, hvarest relikerna utstäldes för att af de troende beskådas hvart sjunde år. När tiden tillstundade, öppnades i Hildesheim ett särskildt härberge för pilgrimer, i ett hospital i trakten af Koblenz undfägnades de med bröd, vin, fläsk och ärter, i Braunschweig fanns ett eget hus för Aachenfarare. I Köln skänktes ett hus till härberge för de elända pilgrimer, som sökte den himmelska drottningens i Aachen ynnest. Som hvarje pilgrim måste hos sin sockenprest anmäla sin afsigt att företaga en vallfärd och af honom förses med intyg derom och med en rekommendation, måste man för att vinna inträde i pilgrimshärbergen dokumentera sig genom förevisande af denna skrifvelse.
De förmåner, som pilgrimer och andra resande åtnjöto i härbergena, voro af vexlande art, allt efter stiftelsens beskaffenhet och förmögenhet. Mångenstädes fick den förmögne betala, den fattige åtnjöt fri förplägning. Härberget var vanligen stängdt om dagen. När det om aftonen öppnades, samlades de vägfarande. Vid inträdet mottogos de af värden med förmaningar att icke svärja, bannas eller träta — den som öfverträdde detta förbud, kunde
