blifva utvisad. Spel voro äfven förbjudna. Ibland skulle de ankommande allraförst vända sig till härbergets kapell för att bedja. Före och efter måltiden lästes böner. När tiden var inne att gå till hvila, gingo männerna åt sitt håll, qvinnorna åt sitt. Flere lågo i samma rum. Enhvar klädde af sig allt utom skjortan och lade kläderna utanför kammardörren, der de togos i förvar af värden, och kammardörren stängdes. Sedan åtta timmar förflutit, väcktes alla af värden och erhöllo af honom tillsägelse att bädda upp efter sig. Värden såg derefter till, att alla lakan och täcken funnos på sina platser, kammaren stängdes på nytt, och nattgästerna väntade på att blifva utsläppta. Men ytterporten uppläts icke förr än hvar enda person förklarat sig hafva allt sitt.
Så mycket mera var gästfrihet mot vägfarande en kristen dygd, som redan anläggande af vägar framhålles af kyrkan såsom något förtjenstfullt. Derför förtäljer så mången svensk runsten att den eller den gjort ’bro’, d. v. s. väg för, en annans minne eller bästa.
Barmhertigheten mot de vägfarande fick ett karakteristiskt uttryck i de s. k. eländagillena, broderskap, som hade till uppgift att åt dem, som dogo i främmande land, skaffa kyrklig begrafning. Hvart medeltidsgille ålade medlemmarne att deltaga i en afliden broders eller systers jordafärd och i de messor, som efter döden lästes å bestämda tider. Det är under sådana förhållanden lätt att förstå, med hvilken tacksamhet en döende främling skulle anförtro sig åt eländagillet, som fjärran från hemmet beredde honom åtminstone en förmån, som annars endast fränder och vänner plägade gifva. Det var ej litet, på hvilket dessa eländagillen kunde bjuda: i stadgarne för ett sådant gille i Paderborn är föreskrifvet, att messan för de döde skulle läsas af ej mindre än tjugo prester.
För öfrigt kunde de vägfarande räkna på att finna ett gästvänligt mottagande i kloster och i hospital, hvilka i allmänhet voro afsedda icke endast för sjuke, utan ock för resande. Stadgarne för Helgeandshuset i Lybeck föreskrifva, att den resande, som der klappade på, skulle upptagas för en natt; var han fattig, fick han äfven mat. Så många härbergesökande vände sig dit, att huset ej kunde rymma dem alla, hvadan föreståndarne funno sig, vid medlet af 1300-talet, föranlåtna att upprätta ett särskildt härberge för resande.
