Korsfärderna och resorna i Österlandet, der de kristna ofta blefvo offer för de otrognes våld och hat, framkallade i södra Europa ordnar med uppgift att lösköpa fångar. En sådan orden, stiftad under 1100-talet. utmärkte sig genom den synnerliga strängheten i de första statuterna. Af alla gåfvor, som kommo till orden, skulle en tredjedel anslås till lösepenning för fångar, af jordegendom en tredjedel af afkastningen. Ordensbröderna måste underkasta sig stora försakelser: en hufvudkudde och ett täcke utgjorde deras bädd, kött fingo de endast sällan äta och aldrig annat än det, som de hade fått som gåfva. På hästar fingo de aldrig rida, utan endast på åsnor, som de erhållit genom gåfva eller lån eller sjelfva uppfödde. I Sverige finnes intet spår af denna orden eller af någon verksamhet, som liknade deras.
I utlandet vinnlade man sig äfven om att rädda qvinnor, som hade hängifvit sig åt ett lastbart lefverne. Under intryck af den väckelse, som framkallades genom franciskanerordens stiftande, bildades en den heliga Maria Magdalenas orden för botfärdiga qvinnor, hvilken i Tyskland hade en ganska stor utbredning. De som intogos i klostret höllos till mycket arbete, undervisning fingo de i innanläsning och sång, men icke i några lärdare saker. Reglerna äro icke ovanligt stränga. När dessa kloster riktats genom gåfvor, fann man det betänkligt att de qvinnor, som fört ett syndigt lefverne, skulle likasom till belöning få hafva det godt i klostret, och i detta började man då alltmera att intaga ärbara qvinnor. När dessa slut utgjorde hela uppsättningen af systrar, var man angelägen att kasta en slöja öfver den första anledningen till klostrets stiftande och utbytte då gerna den ursprungliga ordensregeln mot en annan. Under 1300-talet sökte man icke längre att rädda fallna qvinnor genom att göra dem till nunnor, utan man bildade asyler för ’botgöringens systrar’ (sorores de penitentia), i hvilka man arbetade för deras sedliga upprättelse. Derest de omvände sig, skulle man ej längre tänka på deras förflutna lif. I en urkund rörande ett sådant hus i Strassburg heter det: ’Om slafvar, när de återvunnit sin frihet, få alla en fri mans rättigheter, vore det obilligt, om detsamma ej skulle gälla synderskor, som omvända sig’. Hertig Albrekt III af Österrike omhuldade en sådan asyl, som år 1384 grundlades i Wien. Då en fallen qvinna, som icke ville blifva nunna, hade för all tid qvar en fläck genom sitt föregående lefverne och ingen, som för egen eller medbröders
