värdighets skuld höll på sitt anseende, ville äkta en sådan qvinna — gillestadgarne föreskrifva regelbundet, att hvarje broder skulle gifta sig endast med en oberyktad qvinna —, men man å andra sidan fann det vara den bästa upprättelsen och det bästa värnet för en fallen qvinna, som ångrade sig, att träda i ett ärligt gifte, förklarade nämnde hertig, att enhvar kunde utan minsta men för ära och anseende äkta en qvinna, som i asylen hade lärt sig att ångra sina synder, att en hvar, som hånade en, som äktade en sådan qvinna, eller som smädade och bedröfvade henne, skulle straffas till lifvet. Om någon i asylen intagen i förtid lemnade denna, straffades hon med fängelse; den, som återföll i sitt syndiga lefverne, dränktes i Donau. Kyrkan uppmanade äfven till gifte med sådana qvinnor, som gjort bot och bättring.
Till de många yttringarna af medeltidens föreningsväsen hafva vi äfven att räkna de s. k. beginkonventen. I Vadstena klosters diarium finnes för år 1406 en anteckning rörande en utvidgning af klosterbrödernas område, hvilken mötte hvarjehanda svårigheter, emedan flere gårdar stodo i vägen, bland dessa 'gården, som tillhör beginerna, hvilka af Guds kyrka äro förkastade. Dessa beginer erhöllo af klostret sin dagliga föda. Bröderna förskingrade denna sekt och förjagade den såsom nedsmittande och efter lagen fördömd. Må derför efterträdarne se till, att de icke låta denna onda sekt komma åter och å nyo upprättas, så vida de vilja undvika att taga fara till sin själ’.
För qvinnan var det under medeltiden ganska ofta svårt att finna en lefnadsställning, i hvilken hon kunde vara skyddad för de faror, hvilka så godt som alltid hotade de svage. De ofta återkommande krigen, de under de s. k. fredstiderna pågående småfejderna måste hafva minskat den manliga befolkningen, så att af qvinnorna ett mycket stort antal aldrig kunde tänka på att få träda i gifte. Många gingo in i kloster, men denna utväg stod icke öppen för andra än dem, som hade någon förmögenhet; vid inträdet i klostret skulle nämligen till detta lemnas en gåfva, genom hvilken man kunde anses ersätta hvad man under vistelsen i klostret kostade detsamma. För de fattiga fanns dock i flere land möjligheten att söka en tillflykt i beginhusen eller, såsom de ock kallades, fattighusen; sjelfva kallades beginerna ’de fattiga barnen’. När de uppkommo och under hvilka omständigheter, är icke utredt, men så mycket synes vara klart, att de allra först
