Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/614

Den här sidan har korrekturlästs
280
HANS HILDEBRAND.

uppträdde i Nederland. I Frankrike förekommo beginstiftelser, men de voro få. I Tyskland började de uppträda vid midten af 1200-talet. I Köln funnos många beginer år 1247, i Hamburg uppträda de år 1255, i Rostock år 1283, i Wismar år 1290. Vid midten af 1200-talet funnos i Köln ej mindre än 106 beginhus med 890 platser, af hvilka dock endast 780 voro upptagne.

Som beginerna voro, med få undantag, fattiga, kunna vi till välgörenhetens verk räkna allt, som gjordes till deras förmån. Mången from och förmögen man grundade ett hus för beginer och dessa hus kallades ofta Guds hus, men till detta namn lades ofta ett annat, som än angaf stiftaren, än återgaf det namn, under hvilket dennes hus var kändt; i Frankfurt am Main fanns t. ex. gudshuset Kannan, gudshuset Grodan, gudshuset Vargen o. s. v.

I hvarje beginhus fanns vanligen en föreståndarinna, hvilken alla skulle lyda. Hon, liksom systrarna, hade fri bostad, bränsle och ljus samt andel i gåfvor som inflöto. Än hushållade hvar och en för sig, än fördes gemensam hushållning. Någon ordensdrägt fanns icke, men det blef småningom sed för systrarna att bära en svart, grå eller blå kappa med kapuchon.

Beginerna sysselsatte sig med handarbete och med sjukvård i enskilda hus. De vakade hos den döde och följde liktåget till grafven, bärande ljus i händerna. Sedan de öfriga hade aflägsnat sig, stannade de qvar vid grafven, så länge ljusen räckte.

De kyrkliga myndigheterna visade sig temligen oblida mot beginerna. Redan 1311 föreskref påfven att de skulle utrotas. Denna föreskrift togs väl tillbaka, beginer fingo finnas. För att få skydd trädde de i förbindelse än med dominikanerna, än och oftare med franciskanerna.

Liknande fattighus funnos äfven för män, s. k. begarder, men de voro temligen sällsynta. Med begarderna förvexlas stundom alexianerna eller celliterna, grupper af lekmän, som vårdade sjuke och deltogo i begrafningar. Folket kallade dem lollarder eller nollarder, sjelfva kallade de sig 'frivilligt fattige’ (fratres voluntarie pauperes). De voro i allmänhet obildade menniskor af låg samhällsställning, handtverkare o. s. v. Vid midnatt stodo de upp och höllo morgonbön, hvarefter de lågo på knä i två timmar under stilla betraktelse af Kristi lif och lidande. De lade sig derefter åter, men kl. 5 stodo de upp för att öfvervara gudstjensten i sockenkyrkan. Vissa af dem gingo ut för att tigga, och när