dessa kommit tillbaka, intog man sin första måltid af hvad de fört med sig. Dagen användes till arbete i huset eller till sjukvård. Vespergudstjensten samlade dem åter i kyrkan och efter denna intogo de sin andra måltid. Efter denna förrättades bön i huset, och åter lågo de på knä, försjunkna i stilla betraktelse. Till sist gaf föreståndaren ett tecken, och de gingo, utan att säga ett ord, till hvila.
Dessa föreningar, som synas hafva först uppträdt i den vestra delen af norra Tyskland, åtnjöto i allmänhet stora sympatier för sin nitiska vård om de sjuke.
De föreningar, som voro bildade för sociala ändamål eller för att sammanhålla dem, som egnade sig åt samma sysselsättning i det dagliga lifvet, de s. k. gillena, voro visserligen icke afsedda att vara välgörenhetsinrättningar, men medlemmarne voro förpligtade att bistå hvarandra, i synnerhet under sjukdom, i dödens nöd, vid och öfver grafven.
De otalige fattige, som drefvo kring genom landet och framför allt i städerne, passade på vid alla tillfällen, då någon familjehögtidlighet gjorde ett afbrott i det dagliga lifvets gång, vid brölloppen, vid barndop och begrafningar. Vare sig glädjen eller sorgen framkallade fester, voro de i denna deltagande ännu mera än eljes benägna att bereda de behöfvande hugnad. I testamenten omtalas mycket ofta gåfvor till fattige å begrafningsdagen. Vid kloster och kyrkor utdelades regelbundet allmosor, ibland i ytterligt stor grad. Det uppgifves, att vid cistercienserklostret Morimund Frankrike bespisades dagligen i medeltal fem tusen menniskor. Särskildt utdelades, på grund af testamentariska förordnanden, gåfvor å vissa dagar, oftast födoämnen. Mångenstädes hade man för sed att på en särskild dag, vanligen skärtorsdagen, vid kloster eller kyrkor samla ett visst antal fattige för att två deras fötter; efter tvagningen blefvo de på bästa sätt undfägnade.
Medeltidens menniskor voro ytterst angelägna om att flitigt bada. Bad togos i hemmet, offentliga badanstalter funnos i alla städer. Den fattige, som ej kunde bada i hemmet, som kanske intet hem hade, och som icke hade råd att erlägga den afgift, som kräfdes i badhuset, skulle dock icke vara utestängd från den nytta och det nöje, som badet beredde. Fromma menniskor afsatte kapital för att den fattige skulle få på vissa tider bada utan afgift, och efter badet gafs dem vanligen en måltid. Sådana bad
