kallades själabad — genom deras stiftande ansågs man hafva sörjt för sin själs eviga väl. Själabad voro anordnade t. ex. i det badhus, som i Stockholm fanns i strömmen mellan staden och Helgeandsholmen.
Inne i den gamla staden finnes en gata, som i nutidens språk kallas Skärgårdsgatan. Urkunder, som gälla tomter under medeltiden, visa, att det rätta namnet är Själagårdsgatan och att namnet uppstått i följd deraf, att vid gatan fanns en s. k. själagård, d. v. s. ett hus, i hvilket fattige voro inhyste.
Det är några spridda drag af medeltidens lif, som jag här samlat. De torde vara tillräckliga för att visa, huruledes man under denna tid ömmade för sina likars nöd och ärligt sökte afhjelpa den. Man drefs dervid både af kärlek till nästan och af hopp att genom goda verk efter döden förtjena himmelrikets glädje.
