Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/68

Den här sidan har korrekturlästs
60
HJALMAR STOLPE.

pilar, en knif, betslet, några obetydliga jernbeslag och ett par broddar till fotbeklädnaden.

Jag har, i betraktande af den relativa sällsyntheten af grafvar med hästskelett, temligen utförligt redogjort för innehållet af dessa grafvar. Att på samma sätt behandla de öfriga grafslagen är i en kort berättelse, som denna, omöjligt. Jag vill blott framhålla de vanliga karakteristiska egenskaperna för de olika grafvarna. Grafvarna med ovala spännbucklar stå fortfarande fast såsom qvinliga; spännbucklornas oskiljaktiga följeslagare äro perlor, ett eller två smärre spännen — antingen båda runda, eller ett likarmadt och ett rundt, eller ett treflikigt, med eller utan ett litet rundt — samt sax och knif. Ringspännen förekomma aldrig med ovala spännbucklor, annat än som mycket små, vanligen af silfver, hvilka då setat på bröstet mellan spännbucklorna. De stora bronsringspännena tillhöra ständigt manliga grafvar med vapen och ligga, såsom förut är iakttaget[1], vanligen vid likets högra höft eller högra knä.

Barngrafvar karakteriseras vanligen af en vid grafvens ena ända (oftast fotändan) stäld liten lerkruka. För öfrigt äro de vanligen ganska sparsamt utrustade. Ett litet rundt bronsspänne, några perlor, en eller annan gång en liten bronsbjellra, ett par små vigter, en liten knif eller (i de större) en knippa pilar, är allt man kan hoppas att finna i dem.

Anmärkas bör kanske att, ehuru vigter, såväl af den kubooktaëdriska formen, som af den sferiska med afstympade poler, ingalunda äro sällsynta i alla slags grafvar med obrändt lik, jag dock aldrig i graf funnit någon enda vågbalans, så mycket egendomligare, som sådana alls icke äro sällsynta i »Bysta’ns» afskrädeshögar.

Den sammanträngda öfversigt öfver fynden de obrända grafvarna, som här ofvan gifvits, upptager blott de prydligare föremålen. Dessutom hafva dessa grafvar naturligtvis innehållit en mängd föremål af fullt ut lika stor och i många fall större vetenskaplig vigt, men att redogöra för dessa, låter ej göra sig utan förtydligande afbildningar. Af samma skäl måste jag här alldeles förbigå de i många afseenden intressanta fynden i grafvar med brändt lik.

  1. Se min uppsats: »En kristen begrafningsplats», i Månadsbladet för 1878, sid. 671—684.