Bidrag till vår medeltids kännedom från åren 1880 och 1881.
Af
Hans Hildebrand.
Då utrymmet ej medgifver att nu lemna en öfversigt af allt
det, som under de två sista åren riktat vår kännedom om
Sveriges medeltid, inskränker jag mig till en redogörelse för de
vigtigaste fynden, bland hvilka det förnämsta är den stora, förliden
höst å Dunegårds egor i Dalhems socken på Gotland anträffade
skatten.
En sägen berättar, att, när k. Valdemar Atterdag återvände från det hårdt plundrade Visby, en dryg del af de röfvade skatterna blifvit af hafvet uppsvulgen i närheten af Karlsöarna. Berättelsen synes icke vara så väl grundad genom uppgifter i källskrifterna, att vi kunna tillerkänna henne full historisk visshet. Allraminst torde det vara rådligt att, som någon förlidet år syntes vilja, söka genom dykare leta efter hvad den danske konungen för mer än fem århundraden sedan förlorat — ifall han förlorat det — å ett ställe, som i intet afseende kan hafva varit skyddadt mot strömmens och bottenmassans begrafvande verkningar.
Men om vi således måste afstå från hoppet att åter bringa i dagsljuset k. Valdemars problematiska skatter, få vi å andra sidan glädjas deröfver, att den härjande konungen icke varit i tillfälle att bemäktiga sig allt, hvad dyrbart fanns å den intill midten af 1300-talet i underbar blomstring prunkande ön. Under årens lopp hafva till Statens Historiska Museum inkommit fyra fynd, som, att döma efter arten af deras föremål och till en del af beledsagande mynt, måste anses hafva blifvit nedlagda i jorden vid midten af 1300-talet och der hvilat i ro, intill dess i vår tid tillfälliga omständigheter bragt dem i dagen.
