I vår tid nedlägger man visserligen ibland skatter i jorden i det fall, då man vill så noga dölja dem, att de icke skola på något sätt löpa fara att ses af obehöriga. Men det är gemenligen orättfånget gods, som man vill hålla så hemligt, att icke blott godset, utan äfven dess gömställe skola fullständigt undandragas andras blickar. Andra förhållanden hafva fordom rådt. Under en tid, då man var i besittning af dyrbarheter, men till deras förvarande icke i sin bostad egde så säkra lås, att de kunde anses lemna nödigt skydd mot en afundsmans starka fingrar, då var man i främsta rummet hänvisad till jorden för att under en sten, eller på annat för den, som visste om saken, märkbart ställe gömma, hvad man ej för tillfallet behöfde använda. Att man företrädesvis under oroliga tider tog sin tillflygt till dylika skyddsåtgärder, är naturligt, men de stora silfverskatter, som tillhöra vår hedna tids senaste århundraden och öfvergången till den kristna tiden, äro så många och tillhöra en så pass utsträckt tid, att man väl svårligen är berättigad antaga, att man under hela denna tid behöfde bringa sina dyrbarheter i säkerhet, utan torde jemte den ögonblickliga faran äfven en småningom utbildad vana att använda jorden som skattkammare hafva uppstått, som förklarar fenomenet till en dryg del. Vi få nämligen icke förgäta, att de många och kostbara skatter från nyss nämnda tid, som Statens Historiska Museum eger, icke äro mera än en del af de skatter, som redan kommit i dagen, och att alla dessa i sin ordning utgöra endast den del af de nedgräfda skatterna, som icke blifvit af egarne sjelfve upptagen.
När medeltiden kom till stånd i våra bygder, upphörde, såvida vi kunna sluta af fynden, seden att i jorden söka förvaringsrummet för skatter. De flesta jordfunna medeltidsföremål i museet äro sådana, som händelsevis tappats och händelsevis återfunnits. Från denna karakter hos medeltidsfynden göra de fyra ofvan nämnda fynden från 1300-talet, af hvilka tre äro mycket betydande, ett märkligt undantag, liksom ett senare, som tillhör början af den nyare tiden, derest vi fatta denna på samma sätt som den politiska historien. För undantagsfall, för fall, som måste hafva tillkommit i följd af särskilda omständigheter, måste en särskild förklaring sökas. Här kunna vi visserligen icke vända oss åt annat håll än åt historien, för att i henne finna hvad vi söka, och genom ett sådant berättigadt sökande
