komma vi till den mycket rimliga slutsatsen, att man här och der på Gotland af farhåga för k. Valdemars härjningar gömt så mycket man kunnat af sitt rörliga gods.
Den första af dessa skatter hittades år 1709 vid Kyrkobinge i Othems socken och bestod af ett armband af flätade guldtrådar, en öppen, rikt sirad sölja af silfver, hvilkens nål saknas, en silfverskål, i hvars botten finnes graveradt det vapen, som fördes af den ansenliga svenska medeltidsätt, hvilken genealogerna plägat benämna Blå-slägten. Till fyndet hörde äfven en hop Gotlandsmynt, hvilka tvifvelsutan hade kunnat lemna säkra upplysningar om fyndets nedgräfningstid, men de äro längesedan inordnade bland andra Gotlandsmynt, utan att man funnit det nödigt att af dem lemna någon närmare beskrifning.
Den andra skatten kom år 1858 från Amunde i Burs socken, således från den södra hälften af ön, icke synnerligen långt från Gotlands östra kust, och hade, såsom man af spillrorna kunde se, varit förvaradt i ett kopparkärl. Till skatten hörde: två silfverskedar och en armring, allt i hög grad likt det i Othems socken funna; dessutom ett par stora runda smycken af tunn guldplåt, sirad dels genom förhöjningar, dels genom ornament bildade af trådar och korn — antagligen hafva de hängt ned på bröstet; en betydlig mängd hyskor och hakar, som ingalunda äro af det torftiga utseende, som i vår tid karakteriserar dessa nyttiga föremål, utan voro afsedda att fästas på yttersidan af kläderna, hvilka de sirade med hvarjehanda heraldiska och fantastiska figurer; flere spännen och en aflång perla af guld med filigransirater; fyra fingerringar af guld o. s. v. Ett sassanidiskt mynt, som hittades med alla dessa föremål, bevisar intet af deras ålder, då myntet kunnat länge vara i omlopp. Af större vigt är det mynt, som blifvit sönderskuret, men likväl visar sig hafva präglats för någon af de tre Edvarder, som regerade i England, den ene efter den andre, under ungefär ett århundrade. Det är icke lätt att med full bestämdhet fördela de många engelska mynten från denna tid på de tre olika regenterna af samma namn, men för närvarande synas de engelska myntkännarne hafva enats om att hänföra den varietet af Edvardsmynten, som här förekommer, till Edvard I, hvilken afled år 1307. Ett franskt mynt har blifvit förvandladt till spänne, men af detta är en så liten del bevarad, att man icke kan utröna, för hvilken
