Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/82

Den här sidan har korrekturlästs
74
HANS HILDEBRAND.

konung det blifvit prägladt; så mycket är dock visst, att detta mynt icke på något sätt strider mot den nedläggningstid för skatten, som jag funnit sannolik.

Nu få vi åter rikta vår uppmärksamhet på norra Gotland, hvarest å Slängs egor i Lärbro socken den tredje skatten hittades år 1861. I denna förekommer en rikt ornerad, denna gång fullständig sölja, mycket lik den i Othemsfyndet, fint utsirade runda hängprydnader af guld, alldeles lika de två, som tillhöra fyndet från Burs. Således finnes mellan de tre fynden ett utprägladt slägttycke i förråd af typer, liksom en synnerligen nära frändskap uppenbarar sig i arbetssätt och smak. Till Lärbrofyndet höra vidare: tunna brakteatformiga smycken, som synas vara bildade efter arabiska mynt, hvilkas inskrifter man icke förstått att läsa, icke ens att troget återgifva; en kula bildad af hvarandra tangerande silfverringar, som utgör midtstycket i en silfverkedja, hvilkens ändar varit prydda med drakhufvud (ett är ännu bevaradt); ett rundt smycke, antagligen också midtstycke till en kedja, med ett lejon, kring hvars framvända hufvud manen reser sig vildt; två runda hängsmycken med ett likarmadt kors, hvars vinklar äro fylda med graverade streck o. s. v.

Tre mynt förekommo i detta fynd, gifva dessvärre föga ledning för bestämmande af tiden. Det ena, arabiskt, är prägladt i början af 900-talet, de två andra, angelsaksiska, äro präglade i början af 1000-talet. Såväl den ena som den andra siffran är för låg, för att vi här, med blicken fäst på fyndets öfriga innehåll, skulle kunna fästa oss dervid; de föremål vi här se stämma icke alls öfverens med hvad vi äro vana att skåda i fynd från den hedna tidens slut och den derpå följande öfvergångens tid, då arabiska och angelsaksiska mynt äro, såsom nyss antyddes, vanliga i våra fynd och i dem beledsagas af konseqvent återkommande former och ornament. Äfven sjelfva mynten visa sig icke tillhöra de vanliga fynden. De äro nämligen förgylda och i sådant skick vet jag mig aldrig hafva sett dem förr än i de verkliga medeltidsfynden.

Analogien mellan dessa tre fynd är så stor, att de med skäl, under den tid de varit samlade i museet, väckt rätt mycket uppseende; ehuru funna å olika orter och på vidt skilda tider, bilda de tydligen en grupp och göra på åskådaren samma