Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/83

Den här sidan har korrekturlästs
75
BIDRAG TILL VÅR MEDELTIDS KÄNNEDOM FRÅN ÅREN 1880—1881.

intryck, som om de vore ett enda stort fynd. Huru man smyckade sin kropp och sina kläder vid midten af 1300-talet med armband, fingerringar, spännen och söljor, halskedjor och knäppmedel, hängsmycken, hårprydnader och knifbeslag, och huru man vid denna tid förstod att forma guld och silfver efter behagliga mönster och på det rikaste utsira föremålen med täcka prydnader, det visa oss dessa fynd i rikaste mått, och derför hafva de äfven ansetts vara af den största betydelse.

Det är då lätt att förstå, med hvilken häpnad det fynd skulle helsas, som hösten 1881 gjordes vid dikesgräfning å Dunegårds egor i Dalhems socken. Denna socken är redan genom sin kyrka af synnerlig märklighet för en hvar, som vill studera vår medeltids konst, hvilket nogsamt framgår af de två hittills utkomna häftena af Fornminnesföreningens planchverk öfver svenska konstminnen från medeltiden och renässansen. Den skatt, som nu kommit i dagen, gifver oss ett ännu starkare intryck af den underbara blomstring, som fanns på Gotland under medeltidens förra del, och derför torde det vara på sin plats att här företrädesvis egna uppmärksamhet åt detta fynd, hvilket vida mera än andra under åren 1880 och 1881 anträffade medeltidsfynd lemnar oss direkta och värderika upplysningar om tiden i fråga.

Af medeltidens kärl, som varit afsedda att begagnas i det dagliga lifvet, finnas allenast få bevarade, och de förete allmänhet icke någon stor mångfald former. Om vi nämna kannor af tenn och koppar, nedtill breda samt försedda med handtag, samt smala höga tennkannor och kopparkärl med två pipar och hank, så äro hufvudformerna uppräknade. I Statens Historiska Museum finnas dock äfven några låga silfverskålar, af hvilka en, med Blå-vapnet, tillhör det första af de nyss omtalade fynden.

I Dunefyndet förekommer icke mindre än nio silfverkärl, hvilka alla skulle kunna kallas för skålar. De äro af tre hufvudformer: a) grunda skålar utan fot, b) grunda skålar med fot och c) hög skål utan fot.

Den första gruppen är af samma slag som Blå-skålen, men vi hafva här för oss en synnerligen rik omvexling.

En af dessa skålar har midtpartiet upphöjdt. Sjelfva midten bildas af en åttkant med utspringande hörn, å hvilken ses den sittande Sankt Olof, krönt, samt i händerna hållande riksäpplet och yxan, för hvilken han miste lifvet under striden med sina