Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/90

Den här sidan har korrekturlästs
82
HANS HILDEBRAND.

hålla oss till föremålens storlek och arbetets öfverlägsenhet, de förut omtalade stora, runda guldskifvorna, med hela ytan upptagen af ett rikt mönster, i hvilket det för Nordens hedna tid fullkomligt främmande liljemotivet är starkt framträdande, ett mönster, som är utfördt i filigran, med ytterst små guldkorn och med nästan hårfina trådar. En hängsmycke af detta slag är afbildadt på omslaget af första häftet af min kulturhistoriska skildring af Sveriges medeltid.

Hvad skola vi säga om tillkomsten af dessa smycken? Arbetet är så fint, mönstret så behagligt och rikt, det hela så mästerligt, att, om vi skola följa den ända in i senaste tider vanliga uppfattningen, det ligger närmast till hands att fälla utslaget: här hafva vi för oss ett arbete, som är alldeles för godt för att vara inhemskt, det måste vara infördt från främmande land. Mot den allmänna befogenheten af en sådan uppfattning har jag otaliga gånger uppträdt och vågar äfven i föreliggande fall tro, att vi hafva rätt att glädja oss öfver inhemsk konstskicklighet. Jag fäster härvid icke synnerligen stor vigt vid den omständigheten, att å baksidan af ett af dessa hängsmycken i Dunefyndet finnes en runskrift, ty denna är tillkommen utan sammanhang med sjelfva smyckets upprinnelse, och kan man naturligtvis efteråt rista en inhemsk inskrift lika väl på ett främmande som på ett inhemskt arbete. Deremot är det i mina ögon ganska vigtigt, att Statens Historiska Museum i närvarande stund eger sju hängsmycken af denna art, till utseendet så godt som identiska, alla sju funna på Gotland och tillhörande tre fynd af de fyra, som jag i början af min uppsats framhöll så som utgörande en sammanhängande grupp. Då tillfälligheten åt oss räddat tre skatter med sådana smycken, kunna vi knapt tänka, att dessa sju hängskifvor varit de enda, som förekommit på Gotland, utan är det vida mera troligt, att flere funnits på denna ö under forna tider; kanske hafva flere hittats utan att de blifvit bevarade. Vi äro derför berättigade att anse dessa smycken såsom alls icke ovanliga på Gotland under 1300-talets början och från detta förhållande, sammanstäldt med den omständigheten, att smycken af detta slag icke äro, mig veterligen, funna i utlandet eller förvarade någon i utländsk samling, synes man mig berättigad till den slutsatsen, att vi har hafva för oss ett inhemskt arbete.