Som de två bilderna visa, förekomma å spännets öfversida flere ormar, utförda i upphöjdt arbete och ganska realistiskt återgifna. Här hafva vi ett motiv, som är för den hedna tidens smak fullkomligt främmande.
Deremot påminner detta spänne, när man ser det från sidan, mycket lifligt om de på Gotland under den hedna tiden mycket vanliga stora bågspännena, med en rund och i midten upphöjd skifva å toppen af bågen. Dessa spännen hafva gemenligen båda ändarne olika. Det har emellertid ofta inträffat, att man omdanat så formade föremål genom att fästa sig vid det ena af de två motiven och fördubbla det, på det andras bekostnad. Äfven i andra afseenden, i små detaljer, varsna vi påminnelser om en föregående tids smak.
Här hafva vi det yppersta tillfälle att se, huru man på Gotland viste att med bevarande af häfdvunna former och under inverkan af utlandets smak åstadkomma nya arbeten, i hvilka uppenbarar sig bevarandet af den gamla ståndpunkten under klokt begagnande af det nya, som bekantskapen med andra förhållanden framkallade. Om två kulturformer mötas, af hvilka den ena är högre än den andra, och den äldre likvisst eger förmåga att i viss mån bevara sin existens, då kunna vi vara förvissade, att denna äldre kultur icke varit den nya så oändligt underlägsen.
Ju mera vi få kännedom om vår hedna tid, desto tydligare framträder det, att då lefde i Sverige ett folk, som stod på en vida högre ståndpunkt än vildens, till och med högre än den vildes, som föraktar alla andra idrotter än krigets. Åt medeltidens menniskor egnar den svenska allmänheten gemenligen mindre uppmärksamhet än åt vår sagoperiods folk, men småningom, när vi blifvit närmare bekanta med den bas, på hvilken medeltidens kultur stod, och det sätt, på hvilket denna utvecklade sig, torde vi komma att att göra den upptäckten, att äfven med vår medeltids menniskor kan det löna sig att knyta bekantskap.
