Ty nu begynte »statens jernvägsbyggnader.» Den 20 April 1855 sattes det första spadtaget i jorden, för en svensk statsbana, och den 4 November 1862 öppnades vestra stambanan högtidligt, hvarjemte äfven bibanan till Örebro var färdig och nära två tredjedelar af den södra stambanan! Det var med detta års utgång, Nils Ericson drog sig tillbaka och efterträddes — af två hela embetsverk. Dessa åtta år af Ericsons lif kunna i sanning räknas som mångdubbla tjenstår. Han skulle uppgöra planer, han skulle motivera dem, försvara dem, utföra dem; han skulle på hundra mils väg vara när som helst närvarande hvar som helst; han skulle leda allt, ansvara för allt; han skulle bedöma menniskor lika väl som terränger och ensam bära skulden, om misstag skett. Men han lyckades väl och skördade mycket erkännande. Få torde ock hafva varit så uppburna af hela den svenska allmänheten, som öfverste Ericson under dessa byggnadsår, helst han nästan årligen beredde oss den öfverraskningen, att en jernbandel blef öppnad för trafiken långt tidigare än förslaget innehållit.
Under de sista åren af sitt lif vistades Ericson mest på sin egendom Nygård vid Göta elf, nära Wenersborg, och ännu en gång sysselsatte han sig med kanalbyggnad, i det han, som sin sons biträde, deltog i utförandet af Dalslands kanal. Åldern medförde ingen svaghet — han visste knappt hvad sjukdom ville säga — och den sextioåttaårige gråhårsmannen med den klara, ädla uppsynen, den hurtiga gången och den raka hållningen syntes ännu icke hafva fått sin krafts dagar räknade, då han, efter att i Stockholm hafva undergått en operation, plötsligen afled derstädes natten till den 8 september 1870.
