uppstod inom kort ett industrielt lif, förut osedt inom hela landet. Den lilla staden, hvars borgare dittills mestadels försörjt sig med krögeri och skjutsning, var inom några år förvandlad till ett enda stort etablissement, der spinnerier, ylleväfstolar, bomullsväfverier, vaddmakerier, flanells- och strumpfabriker arbetade i kapp med kattunstryckerier och silkesfärgerier, hvarjemte i staden anlades det första sockerraffinaderi och engelska garfveri, som funnits i riket.
Regeringen understödde på allt sätt anläggningarna och ständerna anslogo tid efter annan betydliga gåfvor och lån till de nya verkens förkofran. Folkmängden i Alingsås, hvilken, när Alströmer begynte sin storartade verksamhet, endast uppgick till 300 personer, steg snart till 1,800, och 1761 var ensamt ett stort antal sysselsatt vid väfverierna i Sverige.
Följden af så väl det ena som det anra var, att Alingsås betraktades såsom en plantskola för det industriela lifvet i landet, och sistnämnda år uppgick exporten af svenska slöjdalster till 50 tunnor guld, deraf två tredjedelar ansågos såsom nationalvinst.
Till ett så lyckligt förhållande bidrog i väsendtlig mån, att Alströmer grundade den svenska industrien på inhemska råämnen. Från England och Spanien införskrefvos tidt och ofta finulliga får, och på åkerfälten vid Alingsås odlades de för klädes och bomullsberedningen nödiga färgvexterna. Äfven tobak och potäter voro bland de växter Alströmer införde, ehuru den senare ej kom i något allmännare bruk för än på 1760-talet efter pommerska kriget.
För Alströmers sträfvanden blefvo, såsom naturligt var, hans dyrbara anläggningar vid Alingsås alltid skötebarnet, men öfverallt, der en uppfinning eller inrättning kunde vara till fäderneslandets gagn, der ingrep han med sin okufliga viljekraft, och der saknades aldrig hans patriotiska ifver.
Sålunda bidrog han till inrättandet af flera fabriker i Stockholm och Göteborg, — till förbättrandet af eggjerns- och knifsmidet i landet, — till upparbetandet af stenkolsbrytningen i Skåne, — till handelns befrämjande på mångahanda sätt o. s. v.
Oaktadt hans eget ringa mått af verkliga kunskaper, älskade och befordrade han vetenskaperna samt deltog i vetenskapsakademiens både stiftelse och arbeten.
Ett så rastlöst och brinnande nit för fäderneslandets heder och nytta, blef, som sig borde, ett föremål för medborgares beundran och regeringens bifall. Han utnämndes 1739 till kommerseråd, blef 1748 en bland de förste riddarne af nordstjerneorden och upphöjdes 1751 i adlig värdighet med namnet Alströmer. Under hans lifstid preglades honom till ära tvenne skådepenningar, den ena 1756 och den andra 1759, hvarjemte enligt ständernas beslut hans bröstbild uppsattes på Stockholms börs.
Före sin död hade han delat vården om sina stora anläggningar mellan sina fyra söner och afled vid sjuttiosex års ålder d. 2 Juni 1761.
Den väckelse, Alströmer skänkte åt svenska näringsfliten, har sedan dess, ehuru under många nya former utvecklat sig, och stält Sverige på täflingsbanan med de förnämsta europeiska länder. Att först och till sin fulla betydelse hafva fattat idén om en svensk nationalindustri det är Alströmers odödliga verk; och att hafva inledt Sverige på de »fredliga eröfringars stråt» är hans oförgängliga ära.
